Regeringen har tagit fram en ny biståndsstrategi för Kuba. De kommande fyra åren avsätter Socialdemokraterna och Miljöpartiet 90 miljoner kronor till Kubas ”demokratiutveckling”.
Biståndsminister och vice statsminister Isabella Lövin är noga med att pengarna inte blir en del av regimens budget, utan riktas mot ”civilsamhället” (Ekot 30/9).
Men hur kan Lövin vara så säker på vems ärende regeringen går?
Revolutionen på Kuba har aldrig gjort skillnad på ekonomi och politik. Staten är fortfarande den enda godkända arbetsgivaren. Säkerhetspolisens tentakler sträcker sig ner i varje vrå av det kubanska samhället. Det är inte så att äganderätten och yttrandefriheten tagit sjumilakliv framåt sedan S började betala ut bistånd på 1960-talet. Att över huvud taget tala om ett civilsamhälle leder fel. Var finns den fria pressen? Vilka är TV-stationerna som inte kontrolleras av regimen?
Trots den upptinande relationen med USA förblir Kuba en kommunistisk diktatur. Enligt Liberalernas utrikespolitiska talesperson Birgitta Ohlsson gjorde säkerhetspolisen 7935 godtyckliga gripanden av demokratiaktivister mellan januari och augusti. Det motsvarar fler än 30 gripanden om dagen. Bröderna Castro har inte heller aviserat några förändringar av det politiska systemet.
Vilka länder som röstande in Sverige i FN:s säkerhetsråd blir aldrig offentligt. Precis som så mycket annat i FN var omröstningen hemlig. Däremot vet vi att Utrikesdepartementet spenderade mer än 20 miljoner på Sveriges kampanj. Den innehöll bland annat ett besök på Kuba, med Castro-vännen och diplomaten Pierre Schori som regeringens sändebud.
Diplomati på toppnivå har alltid varit tjänster och gentjänster. Det är osannolikt att en trolig röst från Kuba inte krävde någon form av kompensation. Isabella Lövin hävdar att Sveriges bistånd stödjer den kubanska oppositionen. Tyvärr verkar miljonerna till Havanna smutsigare än så.
