I Borås, Göteborg, Landskrona, Malmö, Stockholm och Uppsala växer bostadsområden fram där hundratusentals människor möter en helt annan värld med helt andra förutsättningar än övriga landet. Detta är inte en annonstext för stora bostadsprojekt. Det är kontentan av svensk integrationspolitik.
Sedan 2015 har antalet utanförskapsområden vuxit från 15 till 23 stycken. I åtta nya stadsdelar har rättsstatens principer och funktioner satts ur spel. Här grasserar religiös extremism, narkotikahandel och gängkriminalitet. Boende i områdena känner sig alltmer otrygga, osäkra och osedda. Rättsskipning hanteras inte i domstol utan av gängledare eller familjer.
Till exempel berättade polisområdeschefen Ulf Merlander i april (P1, 3/4-17 hur han i Göteborgsförorten Angered möter en släkt på ungefär 120 personer som har ”stor negativ påverkan på lokalsamhället” och som förklarar för polisen att de bestämmer över området.
När Polisen år 2015 började kartlägga utanförskapsområden, var det för att kunna fatta bättre beslut om förebyggande insatser. Det har uppenbarligen inte fungerat: Vartannat nytt problemområde fanns inte ens på listan över riskområden för två år sedan. En sådan hastig degradering är djupt oroande.
Besvärad blir man även av förhållningssättet till problemen. Nationella Operativa Avdelningen (NOA) är inte beredd att förklara vilka områden som försämrats mest. Varför inte? Som ett första led i ansvarsutkrävande har medborgarna rätt att få veta grundläggande fakta om tillståndet i landet.
I år ska även polisens riktlinjer för att bekämpa våldsbejakande extremism införas. I dessa ingår idén att vissa insatser som kan driva på radikalisering ska undvikas. Det låter klokt. Resonemanget innebär dock att polisen köper premissen att kriminella får inflytande över normer, lagar och regler, och rättar verksamheten därefter.
Det är en farlig mental anpassning till sakers tillstånd.
Boende i dessa områden ska aldrig känna att staten, eller lagens långa arm, lämnat banan fri, vare sig de säljer droger eller lever laglydigt. Polisen får aldrig backa från ett enda svenskt bostadsområde. Frågan är: Vem backar polisen?
