Det rytmiska ljudet från pålningen ekar genom staden. Det byggs. Ett synbart tecken på välstånd, för där byggkranar reser sig och en kranarm i skymningen bryter stadens siluett är det påtagligt att någonting är på gång. Synbart att det finns kraft nog att investera. Spännande för såväl gammal som ung att se hur arbetet går till och fortskrider.
Sakta men säkert reser sig huskroppen från byggropen. Det byggs. Ett synbart tecken på välstånd, för där byggkranar reser sig och en kranarm i skymningen bryter stadens siluett är det påtagligt att någonting är på gång. Synbart att det finns kraft nog att investera. Spännande för såväl gammal som ung att se hur arbetet går till och fortskrider.
Behovet av arbetskraft inom byggsektorn är fortsatt stark. De senaste åren har antalet sysselsatta i byggverksamhet ökat och under fjolåret jobbade 17 000 fler inom denna sektor på arbetsmarknaden, jämfört med året innan. Det framgår av den årliga arbetskraftsundersökningen som Statistiska centralbyrån presenterade i slutet av veckan.
Men i vilken grad styr egentligen tillgång och efterfrågan oss i valet av jobb och sysselsättning. Och när i våra liv börjar vi fundera på vad vi ska jobba med – och varför.
Vad ska du bli när du blir stor är fortfarande en tämligen vanlig fråga som i all välvilja ställs till barn och unga i vår närhet. En mildare variant, men också mindre mål- och prestationsinriktad formulering, är att i stället fråga vad någon vill bli. Vad någon vill jobba med.
Större, är det första jag minns att jag svarade när jag först fick frågan, innan tankarna gick i spinn kring världens alla möjligheter till försörjning som jag för stunden då kände till. Vilket i ärlighetens namn inte var så många. Men upptäcktsresande, författare, polis, sjuksköterska, flyg- eller sjökapten, var några yrken som flimrade förbi. Det kom att dröja ytterligare några år innan jag gjorde min första tidning. Skriven i blyerts, med teckningar och häftad rygg, berättade den om människorna i kvarteret och med en deckarföljetong försökte jag väcka intresse för nästa nummer.
Förmågan att försörja sig, viljan att vara oberoende och en del av ett sammanhang är nog en starkt bidragande orsak till att vi i Sverige oftast svarar att vi är vårt yrke, i stället för att beskriva våra egenskaper och berätta vad vi jobbar med.
Det är ju alls inte ovanligt att många av tvång eller fri vilja försörjer sig på mer än ett sätt under sin livstid. Därför vore det kanske önskvärt att konversationer och funderingar som den nyss nämnda inte begränsar sig till våra barn- och ungdomsår utan att vi lär oss leva och lära för livet. Som ett tecken på välstånd.
