Att högerpopulistiska partier gått sämre än väntat i vårens val i Frankrike och Nederländerna har fått många att tala om slutet för populismvågen. Men även om stödet för populistpartier tycks ha planat ut lägger mer än var femte europeisk väljare – 21,4 procent – i dag sin röst på ett auktoritärt populistparti, konstaterar statsvetaren Andreas Johansson Heinö i årets utgåva av tankesmedjan Timbros Authoritarian Populism index.
I praktiken har auktoritära populister på många håll tagit över de liberala partiernas historiska roll som den tredje ideologiska kraften i europeisk politik, vid sidan av konservativa och socialdemokrater.
De auktoritära populisterna är en brokig skara. Här ryms partier med högerextrema rötter, partier sprungna ur missnöje med skatter och byråkrati, partier som förespråkar traditionell vänsterpolitik och de som framförallt vill göra rent hus med etablerade politiker och partier.
Vad som förenar dem, konstaterar Johansson Heinö, är tanken att det finns ett homogent folk som exkluderats från makten av en icke-representativ elit. Ur detta följer en kritik av den liberala demokratin.
Liberal demokrati förenar majoritetsstyre med omfattande begränsningar av detsamma.
Ytterst handlar exempelvis fri- och rättigheter, författningsdomstolar och oberoende medier om att skydda individen från kollektivet. Men för populisterna blir dessa begränsningar hinder för den renare och sannare folkvilja de själva anser sig företräda.
Allt tyder på att auktoritära populister med ett betydande väljarstöd kommer att bli ett permanent inslag i politiken. En central fråga blir därför hur man ska undvika att dessa partier tillåts urholka den liberala demokratins institutioner.
För många är svaret att auktoritära populister bör isoleras. Det är tanken som ligger till grund för förslagen att flera, eller alla, allianspartier och Socialdemokraterna ska lägga uppenbara politiska skillnader åt sidan och regera tillsammans efter nästa val.
Den som väljer att göra verklighet av en sådan lösning bör dock vara medveten om att den kommer till priset av att man inskränker sin egen förmåga att leverera den sakpolitik väljarna röstat för. Sannolikt skulle både allianspartierna och Socialdemokraterna i en sådan situation få hantera betydande svekdebatter relaterade till frågor som skiljer blocken och som är viktiga för många väljare.
Alternativet till isolering är att betrakta politiken sakfråga för sakfråga, och förmå definiera vilka frågor som måste vara utom räckhåll för populisterna. Om Alliansen söker budgetstöd eller om Socialdemokraterna gör upp om arbetsrättsfrågor med Sverigedemokraterna är det exempelvis inte frågor om den liberala demokratins vara eller icke-vara. I själva verket påminner det om hur Socialdemokraterna hanterade kommunisterna i riksdagen.
Men det är ett förhållningssätt som kräver både förmåga att sätta gränser och politiskt självförtroende. Tyvärr är det senare inget som utmärker svensk politik i dag.