Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/9

    Denna artikel ingår för dig som är kund.

    Ödmjuk Björn Skifs bjöd på show i Lysekil

    För första sommaren på 15 år är Björn Skifs på sommarturné. Och han är i allra bästa tänkbara form.

    För första sommaren på 15 år är Björn Skifs på sommarturné. Och han är i allra bästa tänkbara form. I klarblå skinnjacka sjunger han inledningslåten Let's kiss för de 4400 personer som har tagit sig till Gullmarsvallen i Lysekil.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

    Ett par låtar in sjunger han sprillans nya Solglasögon och sommarbil, som på skiva ärligt talat är ganska lam. På scen blir den helt annorlunda – det är svängigt och låter som Skifs ska. Tillsammans med oerhört kompetenta sångerskorna Jessica Marberger och Dea Norberg håller musiken mycket hög kvalitet rakt igenom.

    I Håll mitt hjärta kommer Skifs starka röst fram på allvar – det är mäktigt.

    Härligt, härligt framförs akustiskt i spanska toner tillsammans med bandet. Mycket underhållande. Vad som imponerar mest på mig är Billy Joel-tolkningen The longest time, Om du väljer mig i Skifs-version, som framförs a capella. Det är roligt och visar kompetensen hos både Skifs och bandet. Framför allt är det underhållande och lagom självsäkert.

    Det var trevligt och roligt mellansnack. Charmigast blir det när han blickar över publiken, säger "Ni skulle se er nu alltså, ni är så snygga! Vänta, får jag ta en bild?". En man i publiken reser sig upp, sträcker upp handen mot scenen och ger Skifs sin mobiltelefon, som försöker ta ett fotografi av sommarpubliken.

    Någon bild blir det inte eftersom Skifs aldrig lyckas låsa upp telefonen, men oj vad gulligt försöket är.

    Det visar på något sätt att det handlar om publiken. Björn Skifs är förvisso ett proffs ut i fingertopparna, men ett ödmjukt sådant. Det känns som att han bryr sig om dem som kommit för att se showen. Det spelar ingen roll att han säkert har kört samma mellansnack under många konserter för det känns spontant och riktat mot just oss. Just här och nu känns det som att Björn Skifs är Sveriges trevligaste människa.

    Mot showens mitt, för det är mer show än regelrätt konsert, stannar det dock av. Det bjuds på lite för långa medleyn med sextiotalsklassiker. I varje fall jag tappar fokus en stund, vilket inte blir bättre av den kyliga sensommarbrisen som drar över Pinnevik.

    Hade han plockat upp de fina mellansnacken igen hade det blivit roligare. I stället känns det ojämnt när den personliga och trevliga inledningen försvinner i ett mer anonymt medley.

    Men med två låtar kvar är det dags för vad publiken har väntat på: Monsterhitsen. Skifs lurar publiken med att sjunga första versen i Hooked on a feeling i en balladtolkning. Några svaga, osäkra jubelrop hörs, men vid första refrängen går det fram.

    Framme på sittplats ställer sig alla upp och dansar. Hooked on a feeling sitter precis där den ska. Direkt efter följer Michelangelo (som Skifs tävlade med i Melodifestivalen 1975). Det är häftigt att se hur Björn Skifs framför sina 40 år gamla låtar med sån glädje och intensitet.

    Som han sa i början av konserten: "Det är skitkul att vara på sommarturné". Det råder ingen tvekan om att Björn Skifs och resten av bandet njuter av att få ge publiken en proffsig och lagom lekfull show.