KRÖNIKA » Det norska EES-avtalet lyfts fram i debatten om Brexit. Det har talats om Common Market 2.0 eller ”Norway +". Ett nära ekonomiskt samarbete, men ändå utanför sådant som gemensam jordbruks- eller fiskepolitik. Lockande för en hel del i parlamentet, men ännu inte för en majoritet.
Britterna borde ta intryck av hur Norges avtal kom fram. Där röstade en knapp men klar majoritet av medborgarna nej till medlemskap, medan majoriteten i stortinget, liksom i de ledande kretsarna, var för medlemskap. Det vill säga en situation som är snarlik styrkeförhållandena i den brittiska politiken.
Fortsättningen var dock enklare eftersom EES-avtalet redan fanns. Det accepterades av en bred majoritet som en rimlig kompromiss. Folkmajoriteten hade sagt nej till medlemskap, samtidigt som Norge hade stor handel med EU. Då blev EES den minsta gemensamma nämnaren, och det har fungerat sedan 1994.
Britterna har svårare att kompromissa. EU-anhängare vill driva fram en ny folkomröstning, medan de hårdföra motståndarna tycker att det blir för mycket ”lydstat” med ett avtal som EES. Resultatet blir besvärliga låsningar.
Splittring inom och mellan brittiska partier om EU är dock inget nytt. Det var dramatiskt också när Storbritannien gick med. Labourregeringen hade lämnat in medlemskapsansökan, men förlorade valet 1970. Den konservativa regeringen förhandlade fram ett avtal. Labour var internt splittrat. Då var det, som i Sverige på den tiden, vanligare med EU/EEC-motstånd från vänster. Labour sade nej till det framförhandlade avtalet och hoppades driva fram ett nyval. Även frågan om en bekräftande folkomröstning väcktes.
Oron för landets sammanhållning fanns. På den tiden var EU-motståndet starkare i Skottland. I dag är det tvärtom: de skotska nationalisterna lovar fortsatt EU-medlemskap i ett självständigt Skottland.
Labours vice partiledare Roy Jenkins var sedan länge en varm EU/EEC-anhängare. Han och 68 andra Labourledamöter struntade i partipiskan och röstade ja till regeringens avtal. Ytterligare 20 lade ned sina röster. 33 konservativa röstade emot, men sammantaget blev det 356-244 för. Labourrösterna var avgörande – hade de följt partilinjen hade avtalet fallit.
När Labour återkom till makten fick regeringen igenom kosmetiska förändringar, och medlemskapet bekräftades i en folkomröstning. Labour gick åt vänster och blev mer EU-kritiskt. Den EU-vänliga gruppen under Jenkins fick allt svårare att hävda sig. EU-frågan var nog avgörande för att Jenkins med flera lämnade Labour och bildade SDP, som sedan slogs samman med Liberalerna till Liberaldemokraterna.
Splittringen och valsystemet gjorde att Labour var borta från makten 1979-97. EU-opinionen skiftade, Labour blev mer för, medan allt fler konservativa blev EU-skeptiker. Internt EU-bråk bidrog till att det konservativa partiet förlorade tre val i rad 1997-2005.
Nu är det dags igen. Hela havet stormar, de konservativa är splittrade och partiet kan tas över av högerpopulistiska EU-motståndare. EU-frågan är ett spöke som ständigt tycks hemsöka brittisk politik.
