Det är inte billigt att spela i Allsvenskan. Här en bild från en match mellan LSK och AIK i juli år 2008.
Det är inte billigt att spela i Allsvenskan. Här en bild från en match mellan LSK och AIK i juli år 2008. Bild: Gösta Axelsson

LSK fick ett löfte som inte hölls

Klubben skulle ha fått 1,5 miljoner per år i driftbidrag för Skarsjövallen.

ANNONS

Jag har ofta mötts av ”Varför kan inte Ljungskile rätta mun efter matsäcken, det får alla andra göra”. ”Det kan inte bara vara kommunens fel att LSK har dålig ekonomi”, eller ”Ljungskile vill ha pengar nu igen – hur sköts ekonomin i den klubben”.

För att få svar på frågorna ovan får vi gå tillbaka i tiden. Under 2000-talet och fram till att LSK kvalificerade sig till Allsvenskan en andra gång hade klubben en god ekonomi. Men för spel i Allsvenskan ställde Svenska Fotbollsförbundet, efter bland annat påtryckningar från UEFA, stora krav på arenorna.

Styrelsen i Ljungskile förstod, hösten 2007, att spel på Skarsjövallen inte var att tänka på och ville spela på Rimnersvallen, 2008. Problemet var att Rimnersvallen var sämre utrustad för allsvenskt spel än Skarsjövallen. Kommunledningen insåg snart att rusta upp Rimnersvallen skulle kosta alldeles för mycket och erbjöd LSK ett bidrag till att rusta upp Skarsjövallen. LSK fick tio miljoner kronor och ett löfte om ett årligt kommunalt bidrag till driften av anläggningen på 1,5 miljoner kronor. Tio miljoner kronor från kommunen (som betalades ut mot fakturor) räckte till knappt hälften av investeringen. Resten finansierades genom lån, sponsring och privatpersoner.

ANNONS

Som svar till en av frågorna i första stycket är: LSK kunde ha sagt nej till att spela i Allsvenskan och fortsatt spela i Superettan och inte rustat upp Skarsjövallen. Men klubben litade på politikerna där en del gärna var gäster på de allsvenska matcherna. Med facit i hand gjorde kommunen en god affär och slapp undan med cirka 20-25 miljoner kronor. För LSK blev det en katastrof eftersom driftsbidraget aldrig har utbetalats. Ett svek från politikerna i Uddevalla som inte tagit sitt ansvar.

Det skall understrykas att LSK under åren har haft mycket erfarna ekonomer i styrelsen och att LSK har en god ekonomisk ställning och ett eget kapital som gör LSK kvalificerad för högre divisioner. Men likviditeten är svag och här spelar det uteblivna driftsbidraget en mycket stor roll som orsak till likviditetsbristen. Som svar till en av frågorna i första stycket är att så länge driftsbidraget inte betalas så kommer krisen att uppstå år efter år.

Som svar till ”Varför kan Ljungskile inte rätta mun...” Att driva Skarsjövallen kostar cirka tre miljoner kronor om året. LSK kan göra det för en lägre peng med ideella insatser. Men det är ändå mycket pengar som skall betalas ut. För att klara av det så måste pengarna komma utifrån, för klubbarna i centrala Uddevalla görs det via subventioner och bidrag i mångmiljonklassen från Uddevalla kommun, men för LSK är det sponsorer och privatpersoner. Det gick ganska bra så länge LSK spelade i Superettan då del av pengarna från SEF, som skulle gå till resor och spelartrupp, gick till driften. LSK hade alltid eller näst intill den lägsta kostnaden för spelartruppen i serien och i Allsvenskan den överlägset lägsta. Sponsorer ställer krav och vill bland annat få tillbaka någon sportslig framgång och många är inte intresserade att betala driften på arenan. Dilemmat här är att klubben måste ha en spelartrupp som kan prestera för att kunna locka sponsorer. Håller inte spelartruppen måttet blir det få sponsorer och då försvinner underlaget till driften. I dag har till exempel LSK en sponsor för damlaget som har öronmärkt pengarna just för damlaget och deras idrottsliga verksamhet och inget annat.

ANNONS

Så den bittra sanningen är idag att kostnaden är för stor, på grund av orsaker som jag försökt beskriva ovan, för att kunna rätta mun efter matsäcken.

Tommy Olofsson

Auktoriserad revisor

ANNONS