Amandakommissionens rapport visar på stora brister i Göteborg stads hantering av hedersrelaterat våld och förtryck. En av många brister som granskningen pekar på är att socialtjänsten väljer att lyssna mer till föräldrarnas behov än att beakta barns berättelser om våld, kränkningar och övergrepp.
Att socialtjänsten har ett familjeperspektiv i hanteringen av hedersrelaterat våld och förtryck är inget nytt för oss på GAPF. Vi ser tyvärr att detta ständigt sker både i Göteborg och i övriga landet. Vi känner till ett tjugotal fall där socialtjänsten arbetar med ett familjeorienterat perspektiv, trots att barnen tydligt uttrycker att de är rädda för att våldet och kränkningarna ska fortsätta om de skickas hem eller inte får skydd.
Om Göteborgs stad har för att avsikt att genomföra bland annat relationsskapande dialoger utifrån ett familjecentrerat arbetssätt så ser vi en stor risk att det enskilda barnet blir utan skydd. Särskilt som fokus då ligger på att stödja föräldrarna vilka, enligt granskningen, i många fall väljer att avsluta insatsen.
Utgör en fara för barnet
Det hedersrelaterade våldet och förtrycket bygger på ett kollektivt värdesystem som upprätthålls och utövas av familjen mot vissa individer inom familjen. Särskilt utsatta är flickor och unga kvinnor. För hedersutsatta barn som söker hjälp hos myndigheter eller organisationer, är familjearbete med huvudsakligt syfte att återförena familjen det sista som bör göras då familjen i dessa fall utgör en fara för barnet.
Att tro att familj och släktingar nästan över en natt helt ska överge hederskulturens värderingar och anta för dem totalt motsatta värderingar är både orealistiskt och naivt. De kommer inte plötsligt börja tro på jämställdhet, kvinnors rättigheter och individens frihet. De kommer inte totalt ändra sin åsikt om kvinnlig sexualitet, släppa oskuldskrav på sina döttrar, sluta kontrollera deras sexualitet, kropp eller avstå från att bestämma över deras äktenskap.
Att tro att familj och släktingar nästan över en natt helt ska överge hederskulturens värderingar och anta för dem totalt motsatta värderingar är både orealistiskt och naivt.
Det är också uppenbart att många i Sverige, inklusive de som arbetar inom myndigheter är väldigt främmande för den kollektivistiska karaktären i hederskulturen, då de kommer från en väldigt individualistisk kultur. Många kan inte alls föreställa sig att föräldrar kan begå fruktansvärda våldshandlingar mot sina egna barn med hedern som motiv. Detta kan påverka hur de hanterar ärendena.
Bland de 28 förslag som utredningen föreslår är utbildning om hedersrelaterat förtryck och våld en av åtgärderna riktade till personal inom, socialtjänsten, förskolan och skolan. Det är en bra och mycket viktig åtgärd och bör vara ett grundläggande krav för alla kommuner att genomföra. Vi möter dessvärre ofta personal både inom skolan och socialtjänsten som själva har hedersrelaterade värderingar. Sannolikheten att de ändrar sina värderingar efter en utbildning är förmodligen liten. Risken är uppenbar att de fortsätter att arbeta med utgångspunkt i hedersrelaterade värderingar och kan då utgöra en fara för barn och ungdomar som lever i familjer med hedersvåld och förtryck.
Kulturell blindhet
Förutom bristen på kunskap om mekanismerna bakom hedersrelaterat våld och förtryck, finns det ibland också problematiska ideologiska ståndpunkter eller värderingar, liksom naivitet, hos personal inom socialtjänsten och skolan. Det kan handla om "kulturell blindhet" där man utgår från att det inte finns några kulturella skillnader, eller åtminstone att man inte borde använda kulturella stereotyper för att bedöma individer eller enskilda fall. Så då antar man eller vill tro att dessa föräldrar inte nämnvärt skiljer sig från svenska föräldrar.
Det kan också handla om "kulturell övertolerans", där vissa vill vara toleranta mot den kollektiva karaktären i familjestrukturen och samhället där dessa barn och ungdomar kommer från. Man har då utgångspunkten att det är vanligt och naturligt att barnen är mer underordnade föräldrarna, att det är vanligare med tidigt äktenskap, i vissa fall till och med en viss tolerans för idén om barnäktenskap, och att det är det vanligare att familjen ska bestämma vem flickan får eller ska gifta sig med och så vidare.
Hedersvåldet lever
Enligt rapportförfattarna har Göteborgs stad blivit bättre sedan granskningen, som gällde fall mellan 2017–2018. Vi på GAPF ser tyvärr en annan verklighet genom de många vittnesmål och berättelser vi får till oss från utsatta barn och ungdomar i Göteborgs stad. Så vi uppmanar Göteborgs stad att fortsätta arbeta med att skydda barn och ungdomar som lever i hedersrelaterat våld och för tryck. Hedersvåldet lever, även i Göteborg.
Det är många politiker och andra beslutsfattare som säger att de vill stoppa hedersvåldet. Amanda blev sviken och övergiven av samhället. Hur många fler ska behöva bli det innan politiker och myndigheter på allvar tar itu med våldet och förtrycket? Nu måste de gå från ord till handling! Svik inte de hedersutsatta barnen och ungdomarna.
Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime genom
Sabina Landstedt, ansvarig för GAPF:s nationella stödverksamhet
Omar Makram, sakkunnig hos GAPF