Till och med regeringen tvivlar nu till vissa delar på polisens egen förmåga.
Under tiden sjunker polisens effektiva resultat. Allt färre brott klaras upp och de som drabbas av de så kallade vardagsbrotten kan numera räkna med noll i resultat. Det är i detta som det riktigt allvarliga problemet uppstår.
Befolkningen, folk i allmänhet har börjat inse att polisen inte längre är till för dem, och att förtroendet börjar bli skadat. Hoppet om att polisen finns där, när du behöver den håller alltså på att rinna ut.
Själv överväger jag varje gång jag drabbas av ett vardagsbrott, om det överhuvudtaget är värt att ens kontakta polisen.
En klar förskjutning har skett. Från att vara ett ”folkets tillgängliga polis”, så upplevs nu myndigheten mest vara till för sig själva, inte för dig och mig. Ty det går inte längre att ringa till polisen, om du inte vet exakt vem du ska tala med, eller om du ser ett pågående brott med boven framför dig.
Om inte, hänvisas du till att fylla i en anmälan om brott på webben eller försöka genomlida telefonkön på 114 14. Men någon polis får du inte längre tala med. Du hamnar hos en grupp civilanställda som tar emot din anmälan som sedan hamnar i ett slags digitalt stuprör. Inte ens om du vill lämna ett ”hett tips” eller lämna en avgörande upplysning funkar det. Skriv på webben eller hamna i det stora svarta hålet på 114 14.
Efter att ha drabbats av ännu ett inbrott nyligen blev allt detta väldigt tydligt. Jag gjorde flera försök att påkalla polisens uppmärksamhet. Det gick inte. Trots att persedlar kvarlämnats på brottsplatsen väcktes inget intresse, men jag kunde själv åka in med materialet till stationen om jag ville. Ville?
Det som framgått som en röd tråd är att allt fler poliser på gräsrotsnivå tappat tron på hur den polisiära organisationen fungerar uppåt
På den vägen är det. Du som brottsoffer, och som faktiskt försöker hjälpa både polisen och dig själv, blir helt marginaliserad och nonchalerad. Nu är inte längre ärendet ditt utan polisorganisationens eget brott. Det enda du har är ett diarienummer.
Under de gångna dagarna har jag lagt ner många timmar på att tala med olika poliser utanför den operativa delen av kåren. Där går det bra att få kontakt. Dialog eller ”kaffepoliser” som jag kallar dem utgör en yta av att vi har en närvarande polis.
Problemet med dem är att de inte deltar i det operativa polisiära arbetet, och trots att de verkar lokalt saknar de information om aktuell pågående brottslighet och utredningar i sin omgivning.
När det gäller själva utredningen tar man bevisligen "the easy way out". Min egen inbrottsanmälan avskrevs redan samma dag som den kom in. Med motiveringen att ”det är uppenbart att brottet inte går att utreda”. I andra änden försökte jag själv göra kompletteringar men fastnade i det svarta hålet på 114 14. Först tre dagar senare, när vi pushat polisen, gjort en egen undersökning och hjälpt dem att tänka återuppstod utredningen igen.
Det som framgått som en röd tråd är att allt fler poliser på gräsrotsnivå tappat tron på hur den polisiära organisationen fungerar uppåt. Polisledningen lyssnar inte på sin egen personal och erkänner inte att organisationen spårat ur. Antalet poliser i yttre tjänst minskar medan antalet med inre tjänst ökar.
Från min horisont är läget riktigt allvarligt och något måste göras om vi medborgare ska ha förtroende för vår polisorganisation.
Troligen är det inom polisen som på många andra ställen. Man rekryterar sina chefer i karriärsåldern som inte vill riskera en egen befordran genom att säga som det är. De säger vad organisationen vill höra och därmed trygga sin egen väg uppåt.
Sven-Arne Thorstensson
företagare, Munkedal