Slutet. Efter att ha utsatts för allvarliga anklagelser i media och förlorat allt han arbetat för tog Benny Fredriksson sitt liv i mars 2018.
Slutet. Efter att ha utsatts för allvarliga anklagelser i media och förlorat allt han arbetat för tog Benny Fredriksson sitt liv i mars 2018. Bild: Claudio Bresciani/TT

Malin Lernfelt: Berättelsen om Benny handlar om oss

De som brinner, de som hatar, de som tystnar och de som vägrar ta ansvar. Kanske kan Johan Hiltons bok om Den siste teaterdirektören ge oss viktiga insikter om mänsklighetens värsta – och bästa – sidor.

ANNONS

Som läsare vet man att man för varje ord, varje sida, närmar sig det oåterkalleliga, den totala katastrofen, ändå önskar man så intensivt att det gör fysiskt ont att ett mirakel ska inträffa som förändrar utgången. Det gör det naturligtvis inte.

Journalisten och författaren Johan Hiltons aktuella bok “Den siste teaterdirektören” (Natur & Kultur 2024) om Benny Fredriksson, vd:n för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm som begick självmord efter att ha utsatts för ett skoningslöst mediedrev under #metoo, inger läsaren samma känsla som Stig Dagermans novell “Att döda ett barn”.

När Hilton, i dag kulturchef på GP, i bokens sista del konstaterar att samma personer som hjärtmarkerade överlyckliga statusuppdateringar om att Fredriksson (till följd av anklagelser om tyranni och sexuella övergrepp) tvingats bort från sitt livsverk, några månader senare - när Fredriksson är död - byter fot och instämmer i upprörda Facebookinlägg om att drevet gick för långt och knäckte honom, blandas sorgen upp med ilska över mänsklighetens vidrighet.

ANNONS

Hilton har gjort en gedigen research och pratat med Fredrikssons familj, vänner och kollegor. Han har intervjuat politiker, skådespelare och barndomsvänner. Såväl sådana som uppskattade teaterdirektören högt som antagonister och kritiker. Bland källorna finns arkiv, dagböcker, sociala medie-poster och utredningar för att så långt det är möjligt ge en rättvisande bild av vem Benny Fredriksson var, och vad det var som egentligen hände.

Boken sträcker sig över två parallella tidslinjer, Benny Fredrikssons fascinerande liv och klassresan han gjorde från en kulturellt och ekonomiskt fattig uppväxt i Midsommarkransen till Kultursveriges absoluta toppskikt, och den intensiva hösten och vintern 2017-2018. En period då det som var ett nödvändigt upprop för att lyft det strukturella förtryck, misogyni och övergrepp kvinnor tvingas genomleva, urartade till en febrig jakt driven av hämndbegär och bekräftelse.

Tre tankar stannar kvar efter att man har läst klart.

Den första är att Benny Fredriksson var en komplicerad människa, inte alltid lätt för omgivningen att hantera. Han brann, intensivt och kompromisslöst, för teatern och konsten. För att ge människor som han - sådana som inte växt upp med en fylld bokhylla, teaterbesök och DN på frukostbordet - tillgång till kulturen. Han var därtill både konflikträdd och hade ett enormt kontrollbehov. En klasskamrat från Teaterhögskolan uttrycker i boken att hon tror att Fredrikssons svårigheter med att känna tillit bottnade i det faktum att han saknade grundtrygghet från sitt barndomshem. Ständig kontroll är ofta nödvändigt för den som vet att allt kan försvinna i samma ögonblick som man släpper taget. Detta skapade helt uppenbart problem. För människor som vill styra allt och närs av en passion som uppslukar dem kan det vara svårt att förstå att andra - framförallt underlydande - inte är beredda att offra sig på samma gränslösa sätt.

ANNONS

Den andra är att hat och hämndbegär kan vara så maniskt att det inte skyr några medel. Att det skrämmande nog mitt ibland oss finns de som är beredda att arbeta natt och dag och skamlöst vända och vrida på sanningen för att ta ifrån en människa allt.

Den tredje är hur oerhört stark medias makt är - på gott och ont. Gott är när det görs gedigna granskningar som lyfter fram maktmissbruk, kriminalitet, vårdkaos och offentligt slöseri. Inte minst gjorde medierna en enormt viktig insats initialt under #metoo. Ont när alla publicistiska principer kastas åt sidan och “kolla aldrig en bra story”- instinkten tar över. När tidningar publicerar anonyma och därtill luddiga anklagelser mot enskilda individer, använder sig av guilt by association och gör sig till aktiva deltagare i drev. Eller när allting går käpprätt åt helvete och varken den som skrivit eller de som haft utgivaransvar har ryggrad eller empati nog att stå för vad de orsakat.

Johan Hiltons bok om Benny Fredriksson är lika mycket en berättelse om en unik människas livsöde som en skildring av Sverige, om oss människor och om det medielandskap som vi alla måste förhålla oss till. Kanske har vi lärt oss något om riskerna med flockbeteende, lögner, drev och inkompetensens ondska av Fredrikssons öde. Men jag är inte säker.

ANNONS

LÄS MER:Hilton om Benny Fredriksson: Har dåligt samvete

LÄS MER:Johan Hilton om den siste teaterdirektören

ANNONS