Tidöavtalet, överenskommelsen mellan M, KD, L och SD som presenterades i förra veckan, tog som väntat en del plats i statsminister Ulf Kristerssons (M) regeringsförklaring. Den kraftiga åtstramningen av migrationspolitiken och de "mönsterbrytande” – i vissa fall närmast repressiva – åtgärderna inom kriminalpolitiken hör till den tillträdande regeringens främsta prioriteringar.
Men som regeringsförklaringen illustrerade är Tidöavtalet samtidigt bara en del av regeringens politik, och i de frågor som de borgerliga partierna själva varit fria att utforma riktningen är innehållet betydligt mer liberalt präglat. Kristersson pratade exempelvis i inledningen om hur regeringen ska bekämpa arbetslösheten och stärka Sveriges långsiktiga konkurrenskraft och tillväxt. Det är inte ett område som tog stor plats i valrörelsen, tvärtom har det under den socialdemokratiska regeringen varit undanskuffat, men få saker är så avgörande för Sveriges långsiktiga utveckling.
Perspektivet i utrikes- och EU-politiken bär på samma sätt borgerliga kännetecken, både i kontrast till den förra regeringen och i relation till Sverigedemokraterna. Sverige har under S-styre ofta spelat rollen som "den ofrivillige golfaren” i EU-sammanhang men får nu en regering som anammar EU-samarbetets bästa sidor och vill göra det mesta av Sveriges ordförandeskap nästa år. Ansökningen om medlemskap i Nato blir samtidigt enklare av att det inte (längre) finns några Nato-motståndare i regeringsunderlaget. Det är en klok detalj att slå samman biståndsportföljen med utrikeshandeln på utrikesdepartementet.
Inte ta för givet att det är SD som ska diktera villkoren
Inte minst kommer det politiska, ekonomiska och militära stödet till Ukraina att öka och bli mer sammanhållet – en central punkt både vad gäller svenska intressen och solidaritet med ett grannland under attack. Ulf Kristersson förstår nog bättre än Magdalena Andersson (S) att arbetet med att stärka Sveriges säkerhet börjar i Kiev.
Även om en regeringsförklaring är lång är det långtifrån allt som får plats. Därför bör man notera också det som bara nämns i förbifarten. Satsningen på mer jämställd vård – däribland medel för vård av migrän, endometrios och klimakteriesymptom – är exempelvis viktig, liksom förstärkningen av det suicidpreventiva arbetet och förbudet mot så kallad omvändelseterapi av homosexuella. Att förläggaren Gui Minhai och journalisten Dawit Isaak, båda orättfärdigt fängslade av auktoritära regimer, nämndes var likaledes bra. Stärkt äganderätt inom skogsbruket och förbättrad konkurrenskraft för jordbruket är efterlängtat och välbehövligt, även om det inte framgick hur detta ska uppnås.
Allt detta är väl utarbetad liberal och borgerlig politik. Om Tidöavtalet visade att själva premissen för en borgerlig regering – åtminstone denna gång – är SD-inflytande, så visade regeringsförklaringen på så sätt att borgerligheten är sitt bästa jag när den får staka ut kursen själv. Det är värt att komma ihåg det den kommande mandatperioden, och inte ta för givet att det är SD som ska diktera villkoren nästa gång.
