Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

sp0bfad6.jpg
Manifestation. Kampen för Dalslands framtid har pågått länge. Bilden från demonstration 1999.

Dalslands utmaningar

Dalsland är ett av de minsta landskapen.

Under flera årtionden har kommunerna där haft det tufft. Det hänger ihop med den ekonomiska och industriella förändringen av Sverige. Det har lett till att kommunerna tappat folk, att de yngre flyttat, att arbetsplatser stängts och att skattekraften tunnats ut. Medborgarna betalar högre skatt än genomsnittet, men får tillbaka mindre utbud, och kanske sämre, av tjänster och service. Statlig skatte- och kostnadsutjämning till trots.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Nyligen publicerades en ny framtidsrapport, beställd av Dalslandskommunernas kommunförbund som diskuterar och analyserar vad som kan komma hända i regionen om inget förändras. Vi skrev om den i måndagens Bohusläningen.

Det är en berättelse om fortsatt befolkningsminskning och därtill en ändrad sammansättning på befolkningen; en ökande andel äldre och färre yngre och medelålders. Det sistnämnda är nog det mest problematiska.

Det handlar om en glesbygds- och avfolkningsproblematik som är jämförbar med den i Norrlands inland. Paradoxalt nog sker detta i närheten av en av de mest växande delarna av vårt land, Göteborgsområdet.

Det är en utveckling som är mycket svår att stå emot. Det handlar inte om att kommunerna har dåliga politiker. De krafter som driver utvecklingen är till allra största delen mycket starkare än det som politiken kan erbjuda som motkraft. Normal sett är också yngres flytt till städer och studieorter självvalt. Om det erbjuds bostäder – som ofta lyfts fram som en åtgärd för att vända utvecklingen – kanske mycket prisvärda, lär detta inte räcka.

En familjs flytt till en ort avgörs mest av arbete, resmöjligheter och inte minst kvaliteten på samhällstjänster som dagis och skola. En timmas restid brukar nämnas som maximal gräns för vad folk är villiga att stå ut med.

Handlar det om människor som kanske ska lockas att vända hem på äldre dagar, så är förstås bostadsfrågan viktig, men det som har att göra med kvaliteten på omsorg, hemtjänst och sjukvård är kanske ännu viktigare. Det svarar i alla fall äldre människor när de tillfrågas.

Sedan finns även detta med barn och barnbarn med. Men vi talar om bygder som till del tömts på medelåldringarna. Poängen är att boende, när det kommer till kritan, kanske inte är den tyngsta faktorn om man ska få till en ökad inflyttning.

Frågor som att slå samman kommuner är knappast något svar heller, då detta inte förändrar de grundläggande förhållandena. Att kommunerna måste samarbete och hjälpa varandra är tämligen okontroversiellt. Fast det är svårt att åstadkomma.

På marginalen är detta en väg framåt. Det kan göra det lite lättare att rekrytera specialistfunktioner, men för skola, vård och utbildning är rationaliseringspotentialen begränsad om det inte handlar om drakoniska neddragningar. Men det är knappast någon möjlig väg. I varje fall inte om man ska vara en attraktiv plats för boende.

Det kommer att behövas insatser från staten för att lyfta av del av den pensionsskuld som finns i dessa kommuner. Den har byggts upp under en tid när kommunerna hade fler anställda och fler invånare som skulle kunna vara med och betala, eftersom inga avsättningar för pensionsrätterna gjordes under de år de tjänades in. I kommuner som växer är detta åtagande en nog så tuff uppgift att klara – att både betala gamla och nuvarande räkningar. För kommuner som tappar folkmängd blir det orimliga konsekvenser i avvägningen mellan dagens behov och gårdagens. Men inte heller en skuldomläggning är något svar på de svåra frågor som tas upp i konsultrapporten. Det har dock ett värde att problemen, möjligheterna och alternativen presenteras så att medborgare och politiker i varje fall kan ha en gemensam verklighetsbild.

Många önskar att någon politiker eller forskare skulle ge svaret på vad som ska göras. Men det finns inget sådant, utan det handlar om många små saker och ett dagligt gnetande där det viktigaste är att rörelseriktningen är rätt. Man måste veta vart man ska.

MEST LÄST