Det är något speciellt med hur det jordiskt mänskliga helt och hållet möts av det himmelskt heliga. Jesus och några av hans nära vänner går upp på berget för att möta upp med Gud själv. Männen som går upp dit med Jesus vet inte innan vad de ska få möta. Bra, tror jag, för då hade de nog blivit för nervösa för att gå med på just den promenaden.
När de är på berget kommer Gud och möter upp med dem för att visa sin härlighet och för att tydligt, för ögat och örat, berätta, och på nåt sätt förklara, för människorna vem Jesus är.
Jag tror att där och då förstår de med hela den människa det är, att de är del av något större en de själva. Som kristen är det naturligt att benämna det med gudomliga ord, men oavsett tro och icketro, så tror jag att känslan med jämna mellanrum infinner sig i oss. Vi lever i ett extremt individualistiskt samhälle där vi var och en behöver ta hand om sig själv och se om sitt eget hus. Det är bra. I det gör vi oss själva ansvariga för våra egna liv. Våra val, vårt sätt att leva, våra drömmar, vår rätt att uttrycka oss och ta den plats som är vår här på jorden.
Men ibland, tror jag, att det också är nödvändigt att se det som finns omkring oss och lära oss av det som är utanför oss själva. Det är viktigt att vara en del av ett större sammanhang, vad vi än kallar det och jag är helt säker på att de flesta av oss människor har erfarenheter av just detta. De där stunderna som vi drabbas av någons slags helig tanke där allt känns öppet och möjligt. Ibland bara korta ögonblick, en aning av något storartat och en förunderlig tanke av helhet och total mänsklig livnärvaro. Kanske går det att beskriva som en stund där du känner dig tillfreds med dig själv och det du har omkring dig och det blir lätt att andas.
Några av oss har heliga platser där vi helt och hållet kan slappna av. Några av oss har människor i vår närhet som vi vet att vi bara kan vara precis som vi är tillsammans med. I går mötte jag det i musik som fullständigt förtrollade mig. Toner som slog an i mig, tog tag i mig och som öppnade upp mig för både Gud och människor. Det går inte att direkt efter en sådan erfarenhet gå ut och vara elak mot någon.
Att vara en del av något större behöver inte kopplas till religiositet. Jag tror att det finns i oss alla. Det mest självklara torde vara att se oss var och en i det som är större än oss själva i vår mänsklighet. Alltså det lilla stora ord som innefattar varje människa.
Vi är var och en helt och hållet enskilda individer med våra egna liv. Så är det, men det finns så mycket mer och jag ser omkring mig just hur människor i hela vårt land också ser det större. Vi är inte alltid så snälla mot varandra, vi människor, men just nu berörs jag starkt av hur vi i oss själva ser att vi måste hjälpa till för att ta hand om det som drabbar oss enskilt och som människor.
Tack alla ni som släcker bränder, hjälper jordbrukare, öppnar era hem och på andra olika sätt lägger tid på det stora och heliga som är vi.
Malin Ringfelter