20 år gammal stod jag på scen inför 100-tals människor i en ambitiös uppsättning om Jesu födelse. Dessutom ville det sig inte bättre än att jag åkte på huvudrollen – Jesus Guds son!
Jag anser att detta snedsteg i livet borde vara preskriberat och jag hoppas vid Gud Fader själv att det inte finns dokumenterat på film, för min insats var knappast Oscars-material om man säger så ...
För dig som inte känner mig så kan man väl säga att sång och drama inte direkt ligger inom mitt kompetensområde. Jag vet inte om detta skapade ett mindre trauma i mig eller orsakade någon sorts förträngning av vad som egentligen hände? Jag minns nämligen inte så mycket på grund av all nervositet. Men handlingen minns jag mycket väl.
Den handlade om Jesus. Inte så chockerande kanske eftersom den hade premiär i en kyrka på första advent. Men den här musikalen utspelade sig inte i stallet som de flesta julspel. Utan uppe i himlen innan Jesus föddes till jorden.
Följande scen utspelar sig: Gud Fader ser från himlen på sin skapelse människorna, som han älskar över allt annat. Han längtar efter att få vara nära, men kan inte för att mänskligheten har valt att gå sin egen väg bort från Gud. Synden har skapat en distans mellan Gud och människan. Fadern ser bara en lösning på problemet: Någon måste kliva ner på jorden och återställa ordningen så att Gud och människan åter kan ha en underbar kärleks- relation.
Men Fadern vet att det bara finns en person som kan göra detta – hans ende son Jesus. Han vet även att kon- sekvensen kommer att bli att sonen blir hånad, föraktad, pinad, utlämnad, oskyldigt dömd och dödad. Fylld av allvar och tyngd i rösten frågar Gud Fader om Jesus är villig att utföra uppdraget. Med tårar i bådas ögon svarar sonen att han är redo att gå kärlekens väg och återställa allt.
Just scenen när Jesus – jag – kliver ner från den under- bara himlen, ner på vår ondskefulla jord, minns jag väldigt väl. Jag minns även att det var knäpptyst i den välfyllda lokalen och hur alla kände att det här var mer än någon sorts fiktiv musikal. Det här var på riktigt ...
Vi befinner oss nu i adventstider. En högtid för många och en påminnelse om vikten av att tända ljus mitt i mörkret. Det Jesus gjorde för 2000 år sedan gäller än i dag. Han klev ner till jorden som Jesus Kristus, Guds ende son, vår Herre. Han tände ett stort ljus mitt i mänsklighetens mörker. Han blev människa för att ta vårt straff på sig och åter ge oss en relation till Gud, skaparen.
Vi tror att Jesus korsfästes, dog och begravdes, uppstod igen från de döda, steg upp till himlen där han nu sitter vid Guds, den allsmäktige Faderns sida och ska komma tillbaka en dag för att hämta alla som tror på honom och vill vara nära honom. Sedan ska allt ställas tillrätta igen.
Gud har tänt ett ljus av hopp och mening för dig och mig. Det hoppet finns hos Jesus Kristus. Oavsett vilken situation eller vilket mörker du än befinner dig i.
I söndags gick cirka en miljon svenskar till kyrkan. Gör det du med denna helg. Gå dit för att få höra mer om denna kärlekshistoria. Gå till kyrkan och upplev hur Jesus kliver ner från himlen, ner i din vardag och ger dig ljus, hopp och mening. Ha en fortsatt glad advent!
”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus.” /Jesus
