Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Malin Ringfelter

Är du som jag, lite bättre än alla andra?

Jag har en fråga som jag måste få ställa. Är du möjligen, precis som jag, lite bättre än alla andra? Jag vet inte hur ditt svar på frågan ser ut, men den känns ändå relevant att få ställa.

Det finns så många sätt att markera distans och överlägsenhet genom att hävda sin egen förträfflighet i förhållande till andra människor. Jag gör det själv och det är inte ens särskilt svårt. Det finns på något sätt, mer eller mindre medvetet, som en självklar del av mig själv. Genom mitt liv och mitt sätt att leva, genom ord och ställningstaganden, så finns det där ständigt.

Domen, de förutfattade meningarna, ifrågasättandet och ogillandet av andras livsval, beteende och uttalanden kommer så lätt och enkelt upp i egna tankar, samtal och handlingar. Det är på ett sätt skrämmande och på ett annat sätt kan det få mig att en kort stund känna mig fri. Fri i mitt eget sätt att vara, skrämd av min förmåga att förringa andra.

Mitt största problem i det här är att jag gång på gång dömer människor som öppet dömer ut och är nedlåtande mot andra. De som gör skillnad på människor, rangordnar deras värde, förföljer och stänger ute, förnedrar och hånar de grupper som inte passar in i deras sätt att relatera till sin egen omgivning och omvärld.

Jag brukar säga att jag har haft tur. Tur i det att jag har växt upp och fostrats in i ett sammanhang där alla är självklara likar med varandra och att alla ska ha en möjlighet till det självklara att leva sina liv som de vill, med samma rättigheter och skyldigheter, så länge de inte skadar och missbrukar andra. Så fort jag säger de orden har jag också visat att det finns de som jag menar har haft otur. Oturen att växa upp och fostras in i det motsatta. Där det är skillnad på folk och folk, där några är bättre än andra och har förtur till rätt och riktighet. Där deras erfarenhet kring det självklara ibland, absolut inte alltid, skiljer sig från min.

När jag kallar det, uttalat eller outtalat, för otur kan jag på något vis förhålla mig till det hela genom att tycka lite synd om dem, men jag tror uppriktigt sagt inte att de vill se på sig själva ur ett sådant perspektiv. Snarare hävdar de nog detsamma som jag; att de har haft tur som fått med sig något viktigt in i livet. Värderingar som stämmer överens med det som de anser vara det korrekta. Att jag har haft otur som fått med mig något annat.

Våld, hatiska slagord, spott och spe är aldrig något som ska finnas människor emellan. Det borde vi vara befriade från. Det finns så mycket annat att hantera i våra liv som är tillräckligt utan att utifrån sin person och position behöva försvara sitt eget existensberättigande. Ändå finns det där som en del av våra liv och vår verklighet. Det krassa i det hela är att det är bara vi själva som kan göra något åt det. Att då döma någon för att den dömer andra är en halvbra start på processen. Olika kommer alltid att finnas och det oavsett om jag har tur eller otur, ur mitt eget perspektiv, men hur närmar jag mig det utan att förhäva mitt eget och se ner på andra? Hur gör du?

MEST LÄST