Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Tove af Geijerstam, porträttbild Bild: Karl af Geijerstam

    Denna artikel ingår för dig som är kund.

    Där golvet är stadigt kan det vara högt i tak

    Ekumeniken måste vara öppen för och medveten om de skillnader som finns mellan samfund, församlingar och individer.

    Det var gemensamt rådsmöte för de kristna församlingarna i min kommun. Vi känner inte varandra så väl ännu, inte alla, åtminstone, men det var hemtamt ändå, fast kyrkofamiljen är så blommig och variationsrik. Många av oss är anställda i någon av kyrkorna, men inte jag.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

    Samtalet kom mycket att handla om ekumenik, det vill säga om samverkan och samarbete mellan församlingar som tillhör olika samfund, vilket väl är ganska självklart, eftersom det är därför vi är där. Det väckte tankar hos mig, och dem vill jag dela med dig som läser.

    På något sätt kom vi gemensamt fram till att ekumeniken behöver ta sin utgångspunkt i att man lär känna varandra som personer, blir trygga med varandra, ja, faktiskt odlar vänskap. Det behöver ske mellan personer som har ledaruppdrag i församlingarna, och det är redan verklighet mellan församlingsmedlemmar. Jag tycker mig se något väldigt bibliskt i de tankarna.

    I sitt första brev skriver Johannes om Guds kärlek, bland annat så här:

    ”Detta är kärleken: Inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.”

    Det börjar alltså med Gud, som vanligt. Allt börjar med att Gud älskar oss. Kärleken som finns i människan, den som får uttryck när en förälder kramar sitt barn godnatt, när en gammal oförrätt blir förlåten, när någon klipper sin grannes gräsmatta för att grannen själv ska slippa, den har sitt ursprung i Gud. Uppdraget för varje människa är att sprida den kärleken vidare, och att berätta om varifrån den kommer.

    Särskilt viktig blir kärleken där det finns någon sorts konflikt, där man tycker olika, brukar göra olika, och kanske också tror olika. Jag skulle vilja påstå att konfliktytor i sig inte är något dåligt, snarare tvärtom. Konflikt och frustration, argumentation och gemensamt tankebrottande är en förutsättning för utveckling, för att vattnet ska fortsätta strömma friskt genom våra liv och inte bli en stilla, död göl. Den som är rädd för det gör sitt sammanhang en otjänst.

    Ekumeniken måste vara öppen för och medveten om de skillnader som finns mellan samfund, församlingar och individer. När kärleken får fäste i en sådan miljö, när vänskap blir verklighet, då blir det möjligt att närma sig det som är svårt, det som fortfarande är sårigt efter de skilsmässor i historien som ligger till grund för kyrkofamiljen som den ser ut idag.

    Den man älskar agar man, är ett gammalt talesätt. Den man älskar vill man inte göra illa, vill jag säga i stället. Men i kärleksfulla relationer behöver man inte vara rädd för diskussioner. Där golvet är stadigt under fötterna kan det vara högt i tak. Där, i vänskapen snarare än i programförklaringarna och de gemensamma budgetposterna, börjar ekumeniken.

    Jag har en vän i en av de andra församlingarna. Det finns några skillnader i bekännelse och lära mellan mitt sammanhang och hennes, för vi kommer ur olika traditioner. Och jag satt där på mötet och hörde mig själv säga ”Med henne skulle jag kunna prata om allt!” Till och med om de där samfundsskiljande sakerna som känns svåra och viktiga på samma gång. Varför? Därför att jag vet att ingen av oss vill göra den andra illa. Därför att vi är vänner. Därför att golvet håller och luften går att andas.