Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Tove af Geijerstam

"Dammet i hörnen kan du låta vara kvar om du vill"

Advent kan ses som förberedelsestädning, som när man vet att en älskad vän är på ingång

Det blir en extra kort advent i år, julafton infaller på den fjärde adventssöndagen, och domssöndagens längtan efter Kristi återkomst ropar fortfarande i mig. Ur led är tiden!

Men domssöndag och första advent, slut och början, möts åtminstone i det otåliga längtandet. Han ska komma! Jesus ska äntligen komma tillbaka för att ställa allt tillrätta, för att låta det dolda komma i dagen, för att Gud ska bli allt i alla. Han ska äntligen komma hit för att Gud ska vara nära oss, för att bli en av oss, för att nå in i människohjärtan.

Och jag skriver den här krönikan och tänker på att städning är en syssla jag verkligen inte uppskattar, men att det kanske vore möjligt att tänka sig städning som en teologisk sak. Domssöndagen som den befriande slutstädningen, den totala uppröjningen av hela världen.

Det är slut med farligt avfall, med gift som fräter sönder oss, med skrymmande skrot som krossar och klämmer fast, med klibbigt, tungt damm som lägger sig över vår ork och handlingskraft och binder oss i passivitet, med allt som skymmer blicken för vår nästa. Vartenda skrymsle i tillvaron och i oss blir skurat med tandborste, tandtrådat och polerat. Till slut står vi där som nybadade spädbarn, i den nya skapelsen.

Advent kan ses som förberedelsestädning, som när man vet att en älskad vän är på ingång. Kanske är det en sådan vän som uppskattar lite stök och damm. Ändå känns det angeläget att göra fint i några hörn, att göra fri väg fram till gästsängen och bädda den med de skönaste lakanen. Att lägga en bra och utvald bok på hyllan bredvid. ”Låt vår väntan bli en gärning som bereder dagens ankomst” kan man sjunga i psalm 174.

Vänta i kärlek, helt enkelt, och låta kärleken bli handling. Och sedan, när allt är klart, när de små kärleksgärningarna är gjorda, då kommer vännen, och då är det nådens tid. I en nära väns sällskap är det möjligt att bara vara.

Det är ett spädbarn som ska komma, Gud som spädbarn, till räddning för alla. Hur förbereder man sig för en sådan ankomst? Hur bäddar man i sitt inre rum för en nyföding som har alldeles för tungt huvud för att kunna hålla det uppe själv, men som bär ditt och mitt liv och hela universum, dag för dag, andetag för andetag?

Det kan kännas väldigt svårt. Vem är jag att göra något för Gud? Varför skulle Gud behöva mig och det jag kan göra?

Jag tänker mig att Gud låter sig födas som spädbarn av några anledningar: För att spädbarn behöver tas emot, av varma händer som håller det tunga, mjuka huvudet, av öppna hjärtan som instinktivt älskar det. För att det av någon anledning är lättare för många av oss att ta emot för någon annans skull än för vår egen. Kanske också för att tjäna som förebild?

Guds rike tillhör barnen. Vi behöver ta emot det som om vi vore barn, som de Guds barn vi är, i tillit och förväntan. Vuxenlivet sätter tjock hud och rustning på oss. Det vanliga som vuxen är att kunna hålla huvudet uppe av egen kraft. Gud blir spädbarn, i något avseende helt beroende av oss, för att lära oss att leva som spädbarn, helt beroende av Gud.

Därför är det de små gesternas, de varma händernas förberedelsestädning som behövs. Dammet i hörnen kan du låta vara kvar om du vill, det gör ingen skillnad för Gud. Ägna de korta veckorna som är adventstiden åt att göra fri väg till ditt hjärta. Bädda därinne med de skönaste lakanen du kan hitta. En älskad vän är på ingång.

MEST LÄST