Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Oss Emellan Tove af Geijerstam

Den glasklara gränsen

Jag skriver den här krönikan i svallvågorna efter mitt livs största förlust. Min bror och jag hade en enda pappa, och nu är han död. Och vi har allihop trott oss veta om den nära förestående döden, men det har blivit väldigt många år av liv trots det, av liv trots allt. Trots allt har min pappa funnits längre än vad någon vågade hoppas. Barnbarnen har fötts och blivit stora barn, och de har fått ha varandra, han och de. Vi hann med det viktiga, i alla fall.

Kanske är det därför som jag har så svårt att komma ur den första förvåningens startblock? Varje morgon börjar med att jag återigen minns att min pappa faktiskt har dött, att det är på riktigt den här dagen också. Så en stunds stum förundran - hur är det möjligt? Han har ju alltid överlevt förr, varenda gång! Den totala, välbekanta beredskapen har visat sig vara ingen beredskap alls.

Sedan ligger jag kvar i sängen och väntar på den stora förtvivlansvågen, den som jag minns från andra sorters avbrott och förluster, den som förlamar och binder fast mellan lakan och madrass och gör dagen omöjlig att möta och kroppen svår att vara i. Varje dag blir jag förvånad, en gång till, över att den inte kommer. Det finns sorg och saknad, men det är minnena som smyger sig fram, det är en ömsint och försiktig våg, alldeles varm, och den befriar och möjliggör.

Det är för att jag har honom kvar som det är varmt.

Det är ingen relation som har tagit slut. Ingen behöver sluta älska någon annan. Det finns inga svek och ingen besvikelse, ingen brist på kärlek åt något håll. “Han har bara dött”, kommer jag på mig själv med att tänka. Som om det vore bara. Det är ju inte bara alls, kan man tycka, men det är inget annat än döden, i alla fall. Ingen av oss som finns kvar har blivit lämnade eller övergivna. Relationen är hel, men vi har en pappa som inte går att krama längre. Det är slut med gonattpussar nu.

Där är min sorg: I att så mycket har hänt färdigt, och inte kommer att hända igen. När sorgen får vara som den är, så varm som den är, så dyker evighetshoppet upp utan att ens ha famlats efter, som barnets gränsöverskridande nyfikenhet, fastän i mig. Vad gör du nu, pappa? Hur är det där du är? Och så tillbaka till tiden, den som fortsätter som om inget hade hänt: Undrar vad du skulle tycka om den här badplatsen. Nu skulle du vara med, pappa, för nu går vi på spionmuseum.

Så sorgen blir en plats där evigheten kommer tiden till mötes, där gränsen mellan liv och död blir glasklar, tydliggjord, men också glasklar, tunn och alldeles genomskinlig. Han är kanske ännu tydligare för mig i döden, min pappa, tydlig, varm och alldeles nära.

MEST LÄST