Malin Ringfelter, präst i Svenska kyrkan, skriver veckans Mellan raderna.
Malin Ringfelter, präst i Svenska kyrkan, skriver veckans Mellan raderna.

Försoningens väg klarar att bära alla våra känslor

Det är en psalmvers som har följt med mig de senaste dagarna. Jag har sjungit den många gånger eftersom det är fantastisk psalm att få sjunga.

ANNONS
|

Herre, du vandrar försoningens väg, själv både flykting och fredlös.

Smärtornas gata med hetta och damm drev dig din kärlek att gå.

Visa oss vägen, försoningens Herre. Ge oss nu viljan att gå den.

Med det som just nu händer omkring oss, så får den här psalmversen en ny klang och den har fått en förnyad betydelse i mitt hjärta.

Den påminner mig om det som just nu känns extra viktigt. Jag tänker att på något sätt måste försoningens väg vara också framtidens väg. Ingenting annat är möjligt om vi framöver ska kunna leva våra liv i vår värld. Leva på riktigt, menar jag då, inte bara existera. Leva på riktigt tillsammans med varandra och inte bara samexistera.

ANNONS

Kärlekens väg då? Jo, den är bra, men ibland är det uttrycket svårt att ta till sig. Hur känner vi kärlek för den som gör illa oss och människor runt omkring oss. Det är komplicerat om vi tänker oss kärleken som det vi har i vårt hjärtas innersta. Kärleken till människor ska väl egentligen alltid finnas där, men det är ibland svårt att utrycka och förhålla sig till.

Ordet försoning fungerar då bättre för mig. Det gör det för att det rymmer mer möjligheter till alla sorters känslor. Det finns också ett inslag av att försoning på olika sätt är något valbart utifrån varje enskild inblandad människa. Det är ingenting enkelt, det säger jag inte, men det är i alla fall möjligt att välja vilja till försoning eller inte. Jag kan ibland önska det, men inte lyckas få till det med mig själv. Ibland gör det onda inuti för ont för att komma vidare med för tillfället även om längtan efter försoning kan finnas där.

I försoningen finns ju en möjlighet till att göra sig fri från det som skadat en själv eller uppmaningen till att göra upp med det som skett i att en gjort någon annan illa. Det finns något som ligger och skaver i ouppklarade och otydliga oförrätter människor emellan som begränsar oss i onödan.

ANNONS

Försoning kan för mig innefatta ett helt spektrum av känslor. När jag har tagit del av förra helgens händelser i Stockholm så är det helt klart fantastiskt att så många människor reagerar med hjärtan och kärleksförklaringar till mänskligheten. Det är egentligen något som hela tiden och alltid torde vara självklart för oss. Så enkelt är det dock inte. Vi måste också, i det som sker omkring oss, få känna vrede, förtvivlan, rädsla och sorg. Sådana känslor behöver få komma fram utan att vi behöver oroa oss eller tysta ner dem. Om det inte finns utrymme för den här sortens känslor finns det en stor risk för att hamna i ett gap av den typ frustration som enkelt övergår till hat. I hat finns ingen längtan efter någonting annat. Det tar som stopp där. Bilderna och åsikterna är klara och ingenting går att förändra.

Jag är rädd för hat. Det är det som gör oss människor ofria. Det är därför jag gärna ser ilska och tårar istället för ingenting. Det är lätt att vi hamnar där när vi inte vet vad vi ska göra eller hur vi ska hantera det som vi inte förstår. Jag önskar att vi kan försöka nåt annat. Att vara sann med våra andra känslor, tror jag underlättar det hela. För- soningens väg klarar av att bära alla dem. För försoningen har en öppenhet och en längtan efter frihet i framtiden.

ANNONS

Det tror jag att vi alla behöver!

Särskilt just nu!

ANNONS