Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.
Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.

Gräv där du står

Valresultatet börjar äntligen bli färdigräknat, höstens församlingsaktiviteter har dragit igång, min svårhanterliga kandidatuppsats har mot alla odds börjat få konturer, och jag tycker mig höra en uppmaning viskas inom mig om och om igen: Gräv där du står.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Gräv där du står! För någon som likt mig är expert på uppskjutande, på att göra okomplicerade saker komplicerade och komplicerade saker omöjliga, är det en maning full av tröst. Valresultatet visar en karta som är ovanligt svår att navigera efter. Gudstjänstfirandet i min församling sviktar så till den grad att det väcker oro för framtiden. Uppsatsen, ja, den fyller mig med den vanliga fasan för att försöka och misslyckas, satsa och falla platt. Gräv där du står! blir i alla de sammanhangen möjligheternas ord.

Vi tar med oss något in i våra sammanhang. Var och en av oss har något med oss, det vi behöver för att börja grävarbetet. Vare sig det handlar om att fatta beslut i en svår tid, om att leva gudstjänst i en vanlig församling eller om hårt akademiskt arbete, så har vi med oss det som behövs för att börja, för att orka ta första spadtaget. Det finns där, i oss, där vi står. I uppmaningen finns ett löfte: Det finns något där att gräva efter. Sök, och du ska finna.

ANNONS

Så vad innebär det här grävandet för församlingslivet, då? Jag tror det står för tillit. För att orka gräva, för att våga börja gräva, måste en lita på att det kommer att ge något. Att gräva där en står innebär också att med öppna ögon se vilka som står där och gräver sida vid sida med en själv, vilka som också finns där i lovsång och tillbedjan, vilka som redan nu utgör ens gemenskap. Att inte låta tvivel och hopplösheten ta överhanden.

För Anders som brukar baka till kyrkkaffet, Bettan som oftast hänger kappan på kroken bredvid min, Sture som stöttar i psalmsången och Petronella som ibland läser texter i gudstjänsten, de är inte mindre viktiga än den som ännu inte har hittat in genom kyrkdörren. Det är lätt att förledas att tänka ”å, det är bara vi som är här ”. Som om det alltid är någon annan som är den efterlängtade, någon som ingen ännu har träffat. Som om de vanliga, de ofta närvarande, är ”bara”.

Vad är det jag har nedlagt i mig? Vad finns hos mig som går att använda i grävarbetet? Vad kan ta oss framåt? Kanske går det att ta avstamp i återseendets glädje. Alla gånger jag har tänkt ”å vad jag är glad att du är här”, både då jag har sagt det högt och då jag har låtit hjärtat svälla i bröstet och tigit runt det, hållit glädjen hemlig och tyst. Jag vet att den glädjen driver mig, i många sammanhang, också i kyrkan.

ANNONS

Om folk visste! Om de såg sig utifrån, med andras ögon, som de glädjekällor de är, så misstänker jag att många skulle vilja dela med sig av sig ännu mer, vara där andra är, gräva vidare där de står, i gemenskap.

När den ändå smyger sig på, den försåtliga tanken, ”å, det är bara vi som är här”, då är det bra att påminna sig: Du är aldrig ensam, inte ens i grupp. Där två eller tre är samlade i Jesu namn är Han mitt ibland dem. Det är inte så bara.

ANNONS