Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.

    Denna artikel ingår för dig som är kund.

    Gryningsljuset bryter fram

    Kan ett helt land bestämma sig för att iaktta fasta, att avstå något för sina medmänniskors skull? Ja, det är min övertygelse.

    Det är fastetid. Helt oberoende av det ägnar jag en del kraft åt och får rätt mycket glädje av att lägga om kostvanor, inte för att jag vill ha en kropp som följer normen, utan för att jag är trött på att ha ont och trött på att vara trött. Det är viktigt att skilja det där med fasta i kristen bemärkelse från späkande av kroppen, tycker jag. (Det är kanske lika viktigt att skilja på späkande av kroppen och ett hyfsat hälsosamt liv, men det är inte riktigt ämnet för den här krönikan.)

    Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

    Jag lånar profeten Jesajas ord för att förklara det där lite bättre (Jes 58:5–9):

    Är det en sådan fasta jag vill se: en dag då man späker sig, hänger med huvudet som ett strå, ligger i säck och aska? Kallar du det fasta, en dag som behagar Herren?

    Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.

    Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!

    Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

    Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: ”Här är jag.”

    Det låter som om Gud med viss emfas ber oss göra något annat än att avstå för avståendets skull. Vi manas att rikta oss till vår medmänniska i stället för in i de egna behoven eller in i det egna trotsandet av behoven. Det som avstås ska avstås till någon annan, så tolkar jag texten. Hur lossar man bojor och bryter ok? Hur befriar man förtryckta? Och, den där frågan som alltid gör sig påmind: Vilka är ”mina egna”?

    Kan ett helt land bestämma sig för att iaktta fasta, att avstå något för sina medmänniskors skull? Ja, det är min övertygelse. Facebook är en spännande miljö att vistas i. Häromdagen såg jag två delade artiklar precis efter varandra i flödet. Den ena handlade om den pågående slakten av människor i Syrien, mer intensiv än någonsin tidigare. Den andra handlade om hur väldigt bra det går för Sveriges ekonomi. ”Finansministerns fest fortsätter”, var rubriken.

    Och jag kände vreden vakna i mig, för fastetid är inte en tid för fest, utan en tid för eftertanke och förberedelse, för omsorg om den Andre, för att lossa bojor och bryta ok. Och Öresundsbron är fortfarande stängd, och Sverige har fortfarande andrum, men det har inte Syriens folk. Här pågår festen, och de som vill ge hemlösa människor husrum kallas naiva. Jag kallar dem medmänniskor, och jag väntar ivrigt på att gryningsljuset ska bryta fram.

    Det stora perspektivet kan få en att känna sig liten och ganska onödig. När det blir så är det läge att ägna den där eftertanken åt oken och bojorna som ligger närmast en själv att lyfta av och att lossa. Finns det något jag kan göra, eller låta bli att göra, som blir till befrielse för någon annan? Finns det till och med något ok som jag hänger extra bördor på utan att jag begriper det?

    På managementspråk skulle det heta att plocka de lågt sittande frukterna först. På vanlig svenska ”Gör det som är lätt för dig att göra”. Hjälp en modstulen unge med läxan i stället för att klaga på betygen. Stå upp för den som ofta får kritik. Dela ditt bröd. Se gryningsljuset bryta fram, och hör Guds röst: Här är jag.