Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.
Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.

Gud är ovan oss, med oss och i oss

Treenigheten är en klassisk krånglighet, men vi måste gå igenom den, skriver Tove af Geijerstam.

ANNONS
|

Jag läste en insändare. Skribenten var förvånad över formuleringen ”Gud bor i magpirret”, och undrade om det egentligen finns bibelstöd för att påstå något sådant. Jag blev glad över att funderingar över Guds hemvist ryms på en vanlig insändarsida, och över att det finns människor som vill dela sådant med resten av oss.

Det fick mig att tänka vidare på var Gud egentligen kan finnas, om det finns någonstans där Gud inte finns, och om det kan gå att hitta stöd för det där med magpirret ändå, kanske.

Den kristna läran om vem Gud är, och hur Gud uppenbarar sig, är centrerad kring treenighetsläran. Den är en klassisk krånglighet, föremål för mer eller mindre blodiga tvister genom hela kyrkans historia. Därför kan man tycka att den är ett helt befängt ämne för en krönika, eller att den är omöjlig för varje kristen människa att runda. Vi måste gå igenom den! Så skulle kanske Mora Träsk ha sagt.

ANNONS

Treenighetsläran säger i stark sammanfattning att Gud är en och odelbar, men tre personer, Fader, Son och Ande. Att Gud är en innebär att samma Gud uppenbarar sig i tre personer. Att Gud är tre personer betyder att de alla tre är samma Gud, och att de är olika varandra enbart i sina inbördes relationer. Dessa relationer är en del av Guds varande, kärnan i Gud. Gud är alltså relationell till sin natur, från allra första början, före skapelsen.

Varför klack det till i mig? Varför satte sig fundamentet i min tro så tydligt på plats, mitt i en universitetskurs i teologi? Hur kan akademiska studier bekräfta tro? Jag tror det beror på att jag fick några av mina tidigaste erfarenheter av Gud bekräftade av kyrkofäder, kardinaler och biskopar. Det allra första jag fick lära mig om Gud när jag blev troende var det mycket välkända, ”Gud är kärlek”. Då funderade jag inte så mycket mer över det, utan accepterade det som sant.

Men en av bilderna från kursen jag nyss gick har etsat sig fast på näthinnan: Gud är kärlek därför att Gud är relation, och relationen kommer till stånd därför att de där olikheterna finns i treenigheten. Det går bara att relatera till, och älska, någon som inte är helt och hållet identisk med en själv. Mångfald och olikheter är alltså något som finns med oss från alltings början – något i grunden gott, och något som är nödvändigt för att kärlek ska finnas.

ANNONS

En av kurslitteraturförfattarna, den grekisk-ortodoxa biskopen Kallixtos Ware, beskriver treenig Guds relation till oss människor. Han skriver att Fadern är Gud ovan oss, Sonen är Gud med oss och Anden är Gud i oss. Fadern som har skapat världen lät Sonen bli människa för att komma oss nära, dela den mänskliga tillvaron och gå med oss genom livet, som Gud, bror och vän. När Sonen lämnade jorden efter sin uppståndelse, sändes Anden som vår hjälpare, för att komma oss ännu närmare, vara Gud i oss, Guds röst i oss och vår röst inför Gud.

Här någonstans börjar vi närma oss magpirret. Den som vill avgränsa Gud till att vistas uteslutande i vårt magpirr verkar försöka lyckas med konststycket att inrymma universum i en tändsticksask, men det är förmodligen inte någons avsikt. Helig Ande, Gud i oss, kan vara även i magpirret, tror jag. Där, och i tystnaden, i andlösheten och i djupandningen, i glädjeruset och i eftertanken.

Gud omger oss i allt. Gud är med oss i allt, och Gud är i oss, i allt. Inte långt borta från någon enda av oss, vare sig vi tror det eller ej, vare sig vi tycker oss förtjäna det eller ej, vare sig det känns så eller ej. Det kan vara skönt att hålla fast vid.

ANNONS
ANNONS