Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Pär Arkbro, pastor i Equmeniakyrkan, skriver veckans Mellan raderna.

    Denna artikel ingår för dig som är kund.

    I dag tror jag att min vän är hemma

    Ibland var jag på väg att ge upp när han rörde till livet för mycket, samtidigt har han gett mig så mycket, lärt mig så mycket.

    Den här krönikan kommer att handla om drömmar och om min vän Kurt Florén. För två veckor sedan hittades han död på sitt boende. Jag satt själv på bussen på väg hem från en skidresa med ett gott gäng tonåringar när telefonen ringde och jag fick reda på vad som hänt.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

    Kurt och jag har känt varandra under många år. Det började med att en prästkollega bad mig träffa Kurt för att stödja honom. Med åren utvecklades det till en vänskap jag känner glädje inför. Med Kurt var jag inte hans pastor utan hans vän.

    Kurt var alkoholist. Många har satt den etiketten på honom och sedan inte varit intresserade längre. Hans ord och handlingar har bedömts utifrån den etiketten och alla hans misslyckanden att bli nykter. Onykterheten har förstört många relationer och han har utsatt människor för hot. Jag har själv många gånger varit frustrerad över hans missbruk och över hans aggressivitet. Men jag har också känt en irritation över att människor inte har sett längre än på hans misslyckanden.

    Många av Kurts och mina samtal har handlat om hans drömmar. Drömmen om ett eget boende, att leva nyktert och att finna en plats för vänskap med andra. Han har drömt om att få kontakt med sin egen dotter, men missbruket har hela tiden varit iväg. Han nådde aldrig fram till den nykterhet som hade behövts.

    Jag tror att missbruk hade förstört förutsättningarna och vägen var för tung.

    Under hans sista halvår hjälpte jag Kurt att betala räkningar, en räkning var särskilt viktig, den till hans fadderbarn på Filippinerna. Under många år sände han pengar till henne. Även under åren han gick igenom en skuldsanering och levde knapert. Innan jul fyllde hans fadderbarn 18 år och han började att ge pengar till ett nytt barn. Han drömde om att få åka till Filippinerna och se det arbete som organisationen han gav stöd till gjorde.

    Bland hans saker fanns det en lapp som gjorde mig glad. Där hade han skrivit: ”Pär som står ut med mig å inte bara lämnar när det gått snett”. På listan nämner han också sin dotter, fadderbarnet Gretchen, sin handläggare i frivården och på socialen och sin terapeut på Kompassen, människor som betydde något för honom.

    Jag skriver denna krönika inte bara för Kurts skull, utan för varje människa som vi inte ser därför att ”något” står i vägen, människor där vi slutat att lyssna på deras drömmar, vare sig det handlar om missbruk, en tiggare eller någon som flytt för att finna en fristad.

    Det är en sorg att jag inte kunde hjälpa Kurt mer och samtidigt är jag tacksam för de år vi fick tillsammans. Ibland var jag på väg att ge upp när han rörde till livet för mycket, samtidigt har han gett mig så mycket, lärt mig så mycket. Han läste mina krönikor och kunde bli irriterad när jag inte fick med Jesus i krönikan. Hans tro var viktig. Han läste Bibeln och andaktsböcker, han bad Gud om styrka och många var de tillfällen när vi bad Gud om förbarmande och där vi i bönen berättade om drömmar och längtan. Min övertygelse är att i dag har Kurt funnit den frid han sökte. Det kanske inte fanns någon annan väg. I dag tror jag Kurt är hemma, hemma hos den Gud där han känt sig älskad.