Pär Arkbro, pastor i Equmeniakyrkan, skriver veckans Mellan raderna.
Pär Arkbro, pastor i Equmeniakyrkan, skriver veckans Mellan raderna.

Jag önskar att vi kan ta tillbaka den goda clownen

ANNONS
|

Vågar jag göra det som jag gjort så många gånger förr? I fickan har jag min clownnäsa liggande, röd och fin. Jag brukar ta på mig den för att lätta upp stämningen när omgivningen börjar bli lite för allvarlig. Nästan alltid lockar den fram ett leende i min omgivning.

I början av 90-talet läste jag en berättelse som grep mig och fortfarande påverkar mig. Av alla berättelser i denna bok är det två som jag fortfarande bär med mig. Boken är skriven för barn och den heter Barn i Guds värld av Elisabeth Rundqvist-Nordlander. Berättelsen jag tänker på handlar om en clown som fick den allvarliga herr Dysterman att börja skratta åt sig själv.

ANNONS

Den där berättelsen gjorde att jag själv på en amatörmässig nivå började använda clownen som ett av mina uttryck för att berätta om livet. Med clownen har jag kunnat plocka fram min egen tafflighet och ofullkomlighet och mina misstag och hjälpt både mig själv och andra att le åt det där som vi brottas med.

Jag minns när jag gick ut på stan och fick en mycket allvarlig bankomatkö att le när jag inbjöd till barnkalaset vi skulle ha i kyrkan. Jag minns också när min äldste son och jag fick förmånen att inbjuda till vårt kyrkosamfunds barnaktiviteter på Skansen i Stockholm. Vi fick män- niskor att känna sig välkomna, glada och förväntansfulla inför dagen.

Clownen jag gjort har varit inbjudande och har gett goda perspektiv i mitt och andras liv.

Jag kommer aldrig att glömma när clowntrion 123 Schtunk berättade Hemsöborna för oss på teatern och de lurade upp mig på scenen för att dansa, jag som verkligen inte kan dansa. De utmanade mig och deras clownansikten lockade fram sådan glädje hos oss.

Men nu är clownen kidnappad av skräcken och våldet, clownens raka motsats, och det gör mig illa berörd.

För några år sedan diskuterade jag detta med en pastorskollega som också använder clownen i sina sammanhang och han sa att det hade börjat bli jobbigt att använda clownen för att andra hade börjat förvanska den i våldets tjänst.

ANNONS

Jag tänker på alla de clowner som gläder sjuka barn på våra sjukhus eller på Clowner utan gränser som, möter barn i flyktingläger och hjälper barn att finna glädje och hopp i traumatiska krigssituationer.

På änglafesten, som är ett återkommande inslag i Uddevalla, som en motvikt till Halloweenfirandets lek med skräcken, har clownen varit viktig för att sprida glädje till barn från många olika kulturer. Jag skulle önska att de kyrkor som arrangerar festen i år vågar ha den snälla, goda clownen kvar på sin ljusa och positiva fest.

Jag skulle önska att vi kunde återerövra, ta tillbaka den goda clownen och låta skräckens och våldets clown försvinna ut genom en bakdörr – att du och jag skulle kunna bryta den rädsla som sprider sig just nu.

Rädsla är vår fiende, det skapar gränser mellan människor. I min teologiska värld talar man om ondskan som det som vill dra isär människor och att Guds goda kraft är det som vill ena och låta människor dras närmare varandra. Det skulle vi behöva mer av i vår söndrade värld.

Jag ber till Gud att du och jag med våra liv skulle kunna skapa hoppfulla leenden i svåra situationer och att jag vågade fortsätta att använda min röda clownnäsa för det godas tjänst.

ANNONS

Pär Arkbro

ANNONS