Malin Ringfelter, präst i Svenska kyrkan, skriver veckans Mellan raderna.
Malin Ringfelter, präst i Svenska kyrkan, skriver veckans Mellan raderna.

Jag ber och jag ber – samma ord hela tiden

ANNONS
|

Jag går med en strof i mitt huvud. Ord som jag om och om har sjungit för mig själv och tillsammans med andra. Mitt första möte med den här lilla sången var under min konfirmandtid. Den har stannat kvar i mig och tycks allt sedan dess dyka upp när jag behöver den. Egentligen är väl det jämt, eftersom orden i den ständigt är aktuella och nödvändiga att påminna sig om, men jag hade nog blivit trött på dem om de upptog hela min vakna tid. Den har två verser. Den första har blivit en tydlig uppmaning till mig själv. Den andra har blivit mitt hjärtas ihållande bön. Båda är i sig själva rätt enkla, men oj, vad de ibland kan krångla.

ANNONS

Öppna dina knutna händer, först då kan du ta emot. Öppna dina slutna ögon, först då kan du se. Öppna också hela hjärtat, ta emot vad Gud vill ge. Våga leva livet öppet, våga leva det.

Öppna mina knutna händer, så att jag kan ta emot. Öppna mina slutna ögon, så att jag kan se. Öppna också hela hjärtat, så att jag kan ta emot livet som du anförtror mig, nu och varje dag.

Det är svårt att leva sitt liv med öppna händer, öppna ögon och öppet hjärta. Det är alltför lätt att bara stänga igen och hålla sig till sitt eget. Det är ofarligt i jämförelse med det motsatta. Att leva med sina egna bilder av världen, sina tankar om vad som händer runt omkring en och sin åsikt, kostar inte på särskilt mycket. I alla fall inte om du håller det för dig själv.

Det är ju också rätt enkelt, att med allt det som ingår i ens person, bara omge sig med de likasinnade och det välbekanta. Jag är hopplöst förtjust i det enkla, men samtidigt så vet jag att det inte fungerar att leva mitt liv så. Jag behöver mer, för min egen skull, men också för andras. Du måste öppna upp, säger Gud. Är det nödvändigt, säger jag, trots att jag vet att Gud brukar ha rätt.

ANNONS

När vi är där, jag och Gud, då är det dags att förvandla första versens uppmaning till andra versens bön. När Gud har lyckats nå fram till mig är det bara att ta itu med det svåra och påbörja arbetet för att släppa taget om det förslutna och istället ta emot det som blir mig givet. Och jag känner mig själv så pass väl, så jag vet att det inte blir lätt. Jag kommer att tjorva, försöka kompromissa och vara allmänt motsträvig. Jag kommer att sura, skälla lite och förmodligen gråta. Jag är sån.

Allt måste ut och uttryckas på något hörbart eller synligt vis för annars stannar processen i mig upp. Då och då drabbar det människorna runt omkring mig, men oftast så är det bara jag och Gud.

Jag ber och jag ber, samma ord hela tiden, tyst för mig själv eller sjungandes, liggande i kyrkbänken. Där känner jag mig frimodig och fri. Där finns det utrymme att se på mitt liv, utvärdera, omvärdera och söka förändring. Det är en rejäl dust med mig själv, en boxningsmatch där knockout är nödvändigt. Platt fall, ryggläge och uträkning. Sen utbärning, omplåstring, ny träning och till slut ännu en fight.

Det blir aldrig färdigt, det finns alltid någon eller någonting som behöver få sin plats, som behöver släppas in för att mitt liv ska få vara meningsfullt, lärande och levande. Jag vill kunna leva uppöppnad i händer, ögon och hjärta. Kanske du också? Jag tycker det är äckelsvårt. Kanske du också? Jag behöver andra människor till hjälp. Kanske du också?

ANNONS

Kan vi prova våga leva livet lite öppet ihop?

Malin Ringfelter

ANNONS