Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Pär Arkbro

Jag har fått lära känna människor jag aldrig mött

Man ska väl inte skriva om begravningar och död när naturen bara spricker av liv och till och med tomtens spretiga häck blommar.

Jag har under våren haft flera begravningar med människor som jag aldrig träffat eller människor som jag bara mött vid några tillfällen, men inte fått någon relation till. Den berättelse jag fått möta om deras liv är berättelsen från anhöriga och vänner. I mötet med den berättelsen händer något med mig. Jag börjar lära känna en människa som jag inte får möta i detta livet.

Det är som ett sting av avundsjuka som infinner sig hos mig, att jag inte fick möjligheten att lära känna en människa med ett intressant liv.

Människorna som jag haft förmånen att begrava är inga supermänniskor utan alldeles vanliga människor med ett långt liv av arbete, möda, glädje och sorger. Människor med vanliga fritidssysselsättningar. Det jag får höra om är avtrycken de gjort i andra människors liv.

Det finns mycket av ömsesidig kärlek i de ord som jag får möta. Jag försöker locka fram om de haft några egenheter, sånt där som man kan le åt, men ibland också irritera sig på. Visst kommer det sådana bilder också, men mest lyser bilden av vad det är att vara människa och dela livet med andra.

Jag har fått höra om livskamrater som känner sig halva för att en del av dem själva dog. Jag har fått höra vuxna barn som berättar vad deras förälder betytt för dem. Jag har fått höra om människor utan barn, men som funnit vänskap i andra nära relationer.

Det är en stor förmån att få finnas med människor i en begravning, att få möta deras sorg och saknad, möta deras berättelser om en tid som varit, men också om tiden som ligger framför.

Varje gång känner jag mig otillräcklig. Jag har kyrkans tro och hopp att dela, jag har mina öron att lyssna med och jag får gå några steg tillsammans med dem i deras berättelse och jag ber en bön att det ska räcka något på vägen.

Om någon vecka ska jag predika över temat ”att inte döma”. Bibelberättelserna handlar om att vi inte ska vara så snabba att bedöma andra, men gärna betrakta våra egna egenheter och tillkortakommanden och arbeta med dem. Jag försöker att inte bedöma människor i förtid. Jag försöker att tro gott om andra, att vara nyfiken på deras berättelser. Med vissa människor är det lätt, med andra svårare. Jag försöker att inte vara fördomsfull mot människor, men kommer på mig gång på gång att jag är det ändå.

I bibeltexten står det att vi har lätt att se en liten flis i vår medmänniskas öga men vi ser inte bjälken i vårt eget. Och jag tror det stämmer. Det är min egen erfarenhet.

Genom alla begravningar har jag fått möta berättelser som hjälpt mig att betrakta mitt eget liv. Det finns ett ord som jag funnit och som bär mig: Tacksamhet! Det ordet ger mig nytt perspektiv när jag betraktar mitt liv och mina relationer. Tacksamhet över det goda som jag mött och får möta.

Jag ber till Gud att jag inte ska vara för snabb att bedöma och att han ska hjälpa mig att finna tacksamhet till de dagar jag får.

Kanske kan någon då berätta en god berättelse om det som var mitt liv.

MEST LÄST