Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Malin Ringfelter

Jag känner mig kränkt!

Det är få ord, med få bokstäver i, men i sin enkelhet bär de tillsammans på ett mycket stort innehåll.

Jag tror av de flesta av er har hört någon säga dessa ord den senaste tiden eller så kanske ni är en av dem som har sagt dem själva. Det är få ord, med få bokstäver i, men i sin enkelhet bär de tillsammans på ett mycket stort innehåll. De senaste veckorna har orden använts i otaliga sammanhang av många och ofta. De har använts så frekvent att jag nu hör och läser att folk, helt seriöst, har börjat att raljera och förminska de människor som uttalar dem.

Om och om igen tar vi del av olika slags livsberättelser och alltför ofta bär de med sig inslag av utsatthet, rädsla, skuld och skam. Det är till och med så att en verklighetsbaserad bok, film, tavla eller pjäs vinner på just den typen av innehåll. Vi lockas av att ta del av andra människors tragik, så länge det går att hålla det på avstånd och långt ifrån oss själva och våra egna liv. Vi kan förfasa oss, känna oss ledsna för dem som drabbats så hårt i livet, men vi behöver inte ta till oss det, som något som berör vårt dagliga liv. Den som verkligen drabbas av de olika berättelserna är den som inser att de är som en beskrivning av det egna livet.

Det som händer just nu och som får stor plats i media och det mellanmänskliga samtalet har kommit närmare oss, utan att vi själv har valt det. Skildringar av övergrepp, kränkningar och maktmissbruk har ramlat ner i knät på oss och vi kan inte riktigt värja oss. Människa efter människa delar med sig av sina erfarenheter i en rasande fart. Med olika intensitet, med små eller stora ord, med långa utläggningar eller med en enkel markering av att det hänt en själv, något som inte var okej, något som faktiskt känns som en kränkning, på riktigt.

Varje sådant uttalande, varje sådan upplevelse är värd att ta på fullaste allvar. Det är ingenting som någon utanför kan klanka ner på eller förringa. Det är den personens egen känsla av att förminskas genom ett intrång i dennes integritet.

Vi kommer nog aldrig att vara fullt överens om vad som är en kränkning. Det är olika för oss människor vad vi upplever som övergrepp. Det som vi alla har att förhålla oss till är det som faktiskt finns reglerat i vår lagbok. Däri finns kränkning med som ett brott och vi kopplar oftast ihop det med sex, våld, mobbing och hot. Det är inte alltid så enkelt att komma åt och det krävs ett stort mod att berätta om det som en utsatts eller utsätts för. Rädslan för att inte bli trodd på eller att bli löjliggjord är stor och utbredd oavsett vad som hänt. Det är just det som jag reagerar starkt på just nu. Varför måste vi driva med andras upplevelser? Varför måste vi börja skriva och säga saker som ifrågasätter enskilda personers utsagor? Varför måste med viss ironi i rösten undra om vi över huvud taget kan prata med varandra utan att bli anklagade för något? Jag vill gärna se oss som människor med vanligt folkvett.

Jag sårar andra. Jag tänker mig inte alltid för, men om jag gör någon illa, så vill jag gärna veta det. Jag har mitt sätt att prata och uttrycka mig, som för mig kan te sig oförargligt, men som skadar någon annan. Jag skulle önska att jag får veta om det och förändras. Jag vill också att jag själv blir tagen på allvar när jag beskriver min egen upplevelse och sätter mina gränser för vad som är okej för mig.

Vill du ge mig en kram, du som inte brukar göra det. Fråga mig först, så att jag får säga ja eller nej. Ett enkelt, men tydligt exempel, som i mitt fall gör stor skillnad i mitt umgänge med andra människor. Jag tror att ni har era egna gränser, markera dem tydligt och ta andras upplevelser på allvar. Det kommer att underlätta för oss alla. Inte enkelt, men oerhört viktigt!

Jag känner mig kränkt, är orden som förmedlar en persons sanning. En ovärderlig människas faktiska sanning!

MEST LÄST