Som av en händelse blir det också de orden som bäst sammanfattar intrycket jag får när jag läser evangelietexten för söndagen som kommer. Jag har läst den hundra gånger förut, säkert, för den är min älsklingstext. Varje gång berättar den något nytt för mig, eller om mig. Den handlar om en samarisk kvinna, vi vet inte hennes namn, som är utstött för sin etnicitets och för sitt ryktes skull och därför måste gå till brunnen när ingen annan vill göra det, så hon blir lämnad i fred. Därför går hon och hämtar vatten mitt i stekande middagssol. Och där vid brunnen finns Jesus. Texten återger samtalet de har med varandra.
Vi kan ju för enkelhetens skull börja där: De har ett samtal. Bara det är förvånansvärt. Jesus, en judisk man, har ett samtal med en samarisk kvinna. Både könsmuren och folkgruppsmuren sprängs. Deras kontakt inleds dessutom med att han ber henne om något att dricka. Hon har sitt kärl att hämta vatten med, så hon kan ge honom det han behöver, det han inte kan skaffa sig själv. Han behöver hennes hjälp. Vanligtvis är det tvärtom, ju, men för den som ofta befinner sig i underläge kan det vara befriande att få hjälpa någon annan. Maktbalansen blir jämnare då.
Jesus påpekar det märkliga i situationen. Han kan på något sätt inte låta bli att ge kvinnan en liten vink om sig. Han är ju den som har vatten, levande vatten, att ge henne. Sedan låter han henne veta att han förstår vad som är svårt och skamfyllt i hennes liv, och att det inte stannar där. Han säger till henne att hon talar sanning, han vet och förstår det. De ställer frågor till varandra. Han undervisar henne. Till slut avslöjar han för henne att han är Messias.
Han undervisar henne. Gör det henne inte till lärjunge, i ordets rätta bemärkelse? Jag ser det åtminstone så. Undervisningen blev möjlig för att upprättelsen kom först. Jesus lät kvinnan hjälpa honom och visade henne att han såg hennes skam och hennes liv, och att det inte var något hinder för honom. Kanske är det återigen så att han utjämnar förhållandena mellan dem genom att anförtro henne sin egen sanna identitet? Den som någon gång har haft kontakt med en granskande myndighet vet hur liten och maktlös man kan känna sig i det att handläggaren vet allt om en, men man själv inte vet något alls om handläggaren. Jesus är ingen handläggare, och Guds rike är ingen myndighet. Upprättelse, undervisning och förtroende ges till den samariska kvinnan.
Och det slutar inte där, för kvinnan kan inte hålla tyst om vad hon har hört. Vi som är lärjungar kan sällan det. Vi ska inte det heller. Vi ska berätta, precis som hon. Den samariska kvinnan med skammen, hon som måste gå ensam till brunnen, blir vår förebild. ”Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort””. Så står det i texten som följer på vår text i Johannesevangeliet. Kvinnan blev en av de första som förkunnade evangelium. Plötsligt blev hon lyssnad på, hon som alla hade föraktat.
Den ömsinta respekt som Gud möter var och en av oss med leder till glädje och nytt liv. Det evangelium som har anförtrotts oss ska vi bära ut i världen, på de sätt vi kan. Det gäller oss allihop. Och allt börjar med törst, och med levande vatten.
