Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Pär Arkbro
Pär Arkbro, pastor i Equmeniakyrkan, skriver veckans Mellan raderna.

Krubban har stått framme hela året

Jag gillar adventstiden, för mig handlar det om en tid av ljus och att ljuset återvänder.

Jag var sen i år, fick inte upp allt ljus till första advent. Men vad gör väl det. Man ska undvika stress. Så hemma har jag nu äntligen plockat fram några ljusslingor, inte för mycket, och hängt några på huset och belyst två träd. Jag har haft funderingar på något blinkande ljus, men det tycker min hustru blir för mycket, så jag får väl försöka hålla igen.

Advent är ankomstens tid, ankomst av ljus men också påminnelsen om Guds kärlek till oss människor. Det kallas inkarnationen. Jag hade inte så lätt att lära mig det ordet men vet i dag att det betyder att Gud blir människa.

Sedan i höstas har jag som en del i min församlingstjänst som pastor tid på häktet. Några timmar i veckan besöker jag människor som sitter i väntan på eventuell dom. En i personalen frågade mig vid ett tillfälle om jag är en ”sådan präst som ska gå in och frälsa människor?” Tanken for genom mitt huvud: Vad ska jag svara på det?

Som pastor har jag avlagt mina löften till kyrkan om tjänst och tystnadsplikt. Uppdraget är att tillsammans med kyrkan berätta om Jesus och den frälsning som Bibeln talar om. Men jag förstod någonstans vad personen menade, tror jag. Är du en sådan där som ska gå in och pracka på människor en tro? Och det vill jag verkligen inte.

Någon berättade för mig att vårt svenska ord frälst lär komma från ordet frihalsad och att det handlar om när fångens eller slavens boja om halsen togs bort. Man blev fri och kunde andas lättare. Så skulle jag nog snarare beskriva mitt kall. Inte tvinga mig på någon men skulle jag kunna göra det lite lättare för människor att andas, skulle jag kunna tända något ljuslåga i en människas mörker så vet jag att jag skulle jag tacka Gud för det.

En sak har jag lärt mig genom livet, att i möten med andra människor har jag fått lära mig så mycket. I många möten har människor tänt ljus i mitt liv, gjort det lite lättare för mig att andas.

Vid ett flertal tillfällen under min höst på häktet har jag gått ut från cellen efter ett möte med en av de intagna i vetskap om att jag har fått lära mig något nytt, fått ett annat perspektiv.

I år har jag inte plockat fram julkrubban med Jesusbarnet för den har stått framme hela året. Förra året hörde jag från en äldre man hur han i sin ungdomstid hade upptäckt att julens budskap gällde hela året, att Gud blir människa i det lilla Jesusbarnet inte bara är för denna tid. Så jag gjorde som han och lät min lilla julkrubba i plast stå kvar framme som en påminnelse om att Guds kärlek gäller för hela året.

Så för mig är julen början på frälsningens budskap, barnet som födds i stallet, blir människa, lever, dör på ett kors och uppstår till nytt liv, det hänger ihop.

För mig är det ord som tänder ett ljus i mitt liv. För mig är det ett hoppets låga. För mig berättar det om en Gud som älskar oss trots allt. Skulle jag kunna få dela det med något så att vi tillsammans kunde se ett hoppets låga tändas, då skulle jag bli djupt tacksam. Det skulle bli en välsignad jul för mig och förhoppningsvis för dig, trots allt mörker omkring oss.

MEST LÄST