Jag studerar teologi på distans mot ett universitet långt borta. Den här terminen är det dags för kandidatuppsats, och uppsatskursen ges bara på plats. Därför blev det i förra veckan nödvändigt att besöka det där universitetet, inte bara per telefon och mejl, utan med hela kroppen förflyttad dit. Det var lite gruffigt inuti mig över resandet och bökigheten och alla biljettpengarna, men en prästkandidat går dit hon blir kallad, och så är det med det.
Så jag åkte, och kom fram, och det finns vänner där långt borta, och jag hade inte träffat dem på 14 år, men de var sig själva och jag var jag. Vi fanns kvar. Fem barn och en gudsrelation hade kommit till världen och oss sedan sist, så mycket var förändrat, men allt var som förr. Och jag blev stum inför det, slutade andas en stund, men behövde börja igen, för att storskrattet med gråt inuti sig krävde ganska mycket luft i lungorna.
Universitetet fanns också, och hade väggar och rum, och människor i rummen. De som genom åren har stöttat och undervisat, tröstat och lirkat, tråcklat och ordnat, de fanns där, och jag gick fram och tillbaka i korridoren om och om igen, ville känna golvet under fötterna, pränta in platsen i mig, för att vi hörde samman. Och det var människorna som var platsen, jag blev en del av den, och platsen var människornas.
Det var en sorts hemkomst fast jag aldrig hade varit där förut. Vi blev varandras plats.
I dag har jag varit i min hemmakyrka, en alldeles vanlig från 1979, vitkalkade väggar och mörkbrunt tegel och altare och ljusbärare. Och så människor. Där klev jag in första gången som arg ateist i december 2000, med litet barn i famnen och ensamheten skvalpande som iskall motorolja i bröstet, och sedan dess har det funnits motvilja i vartenda ett av mina kliv bort därifrån.
Det blev min plats, utan att jag ens bad om det. Gud kom och sa hej flera år senare. Det var människorna som först blev platsen, som värmde upp rummet och makade på sig i soffan, utan åthävor och krav.
Kyrkan är alltså, som jag ser det, inte sina väggar och den vita kalkfärgen, inte ens altaret och ljusbäraren. Kyrkan är vi inför Guds ansikte. Blir det inget vi av alla de jag som finns i kyrkan, då har det inte riktigt blivit kyrka av oss än. I det arbetet, i kyrkoblivandet, finns det mycket som är både snårigt och sårigt, men det är våra gemensamma snår och sår, och vi har att ta oss an dem. Vi är varandras plats.
Den där kyrkosynen får konsekvenser. Målet med allt- ihop blir inte först och främst att bevara det befintliga, och inte att bära bygden. Målet blir att du ska bli du, jag ska bli jag och vi ska bli vi. Full gemenskap, med bevarad integritet, alltid inför Guds ansikte. För varje människa finns det ny och egen plats, både i soffan och runt nattvardsbordet.
