Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.
Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.

Läs Bibeln med förväntan

Tills vi får se Jesus ansikte mot ansikte får vi möta honom i varandra. Jag anar att man kan förvänta sig rätt mycket av sådana möten.

ANNONS
|

Hans Rosling har gått ur tiden, och jag kommer på mig själv med att önska att han kunde komma tillbaka och berätta om Guds rike, förklara och hjälpa oss att äntligen fatta. Jag tror att han skulle kunna lyckas.

Tills resten av oss får se med egna ögon behöver vi oförtrutet berätta om den Gud vi inte har sett, om den korsfäste och uppståndne vars sår vi inte har fått känna med våra händer. Det är uppdraget.

Och den här inledningen finns med i krönikan därför att varken Hans Rosling eller vårt uppdrag kan förbigås med tystnad.

Jag avslutade ganska nyss en universitetskurs om Karl Barth, ”frihetens teolog”, som han benämns i kurs- litteraturen. Den har varit ganska harvig, den där kursen, gråbrun och lerig som en novemberåker. Men Barth stack ut, han gör gärna det, och gladde min själ. Bland annat intog han ståndpunkten att Bibeln visserligen är full av mänsklig brist och ofullkomlighet, för att inte säga skräp här och var, men att den också är platsen där Gud uppenbarar sig. Minns ni stallet i Betlehem? Ungefär så. Ett vanligt stall. Inte särskilt rent, men platsen där Gud blev människa.

ANNONS

Det Barth menar är nödvändigt i bibelläsningen är att du och jag som läser gör det i förväntan. När vi väntar oss att Gud ska uppenbara sig i evangeliet så händer det. Vi ska läsa Bibeln i bön och tro och förväntan att få möta Gud.

Det där med förväntan får mig att tänka på mitt barns vanliga skola. Barnet kom hem och berättade, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att han trivs. Jag fick veta över halvfabrikatsköttbullarna – helfabrikat om vi ska vara riktigt ärliga – att matteläraren, den ganska stränga, för länge sedan pensionerade, tycker att det är att göra det lite lätt för sig att bara göra det förväntade, att räkna uppgifter i matteboken.

Hon tycker att man ska prata om matte med varandra. Så varje lektion, det vet alla eleverna, ligger det en stencil- bunt på bordet. Den består av riktigt svåra uppgifter, till för att lösas tillsammans under lågmäld diskussion med bänkkamraterna. Alla får ta av dem när de har lust. Ingen måste, men på något sätt förutsätts det att en vill.

Vad blir resultatet, då? Barnet sa till mig att de egentligen är för svåra för honom, stenciluppgifterna, men att han gör dem ändå. Att något händer när han rör sig där i den mycket utmanande zonen: Han blir bättre på matte. Han lär sig mer än annars. Han kan mer än han tror.

ANNONS

För mig blir det uppenbart att den erfarna läraren vet att förvänta sig saker av sina elever. När jag blundar hör jag henne säga ”Kom med och se!” Det i sin tur får eleverna att förvänta sig något, de också. Redan väntar sig mitt barn att lära sig mer matematik än någonsin tidigare. Att klara något riktigt svårt – inte för att det avkrävs honom, utan för att det erbjuds honom.

Tills vi får se Jesus ansikte mot ansikte får vi möta honom i varandra. Jag anar att man kan förvänta sig rätt mycket av sådana möten. Vad väntar dig i nästa människa du möter? Kom med och se!

ANNONS