Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

CSB
Catarina Svensson Brodén, komminister i Dalabergs församling, skriver veckans Mellan raderna.

Låt ingen ta ditt hopp

Det ljusnar och livslusten och hoppet kommer in igen och vi orkar leva vidare. Det är påsken!

Den 10 mars mottogs vår biskop Susanne Rappman i Göteborgs domkyrka med en fin mässa. Det fanns förväntan och glädje i luften. Jag var inte alls beredd på den starka känslan jag fick. Kanske förstod jag inte förrän precis då hur mycket jag saknat en kvinnlig biskop i Göteborgs stift.

Att växa upp i norra Bohuslän på 60-talet och älska att gå till kyrkan som liten har gett mig en stabil grund, men det fanns inte på kartan att kunna bli präst om du var kvinna. Ämbetet var endast för män, det fanns mycket annat vi kvinnor välkomnades in i, men ordet och när det väl gällde att tolka, då var det en man som hade hela tolkningsföreträdet. Därav har naturligtvis teologin präglats.

Vi har haft fantastiska biskopar de senaste åren som verkligen fört kyrkan framåt på vägen, så det har inget med dem att göra utan mer en tacksamhet och glädje att få uppleva det. Jag anar att det kan ha varit liknande känslor när Barack Obama valdes till president i USA för en stor del av USA:s befolkning. Hen fick någon att identifiera sig med på ett helt nytt sätt.

Jag är övertygad om att blandningen är det allra bästa, att alla olika människor på något sätt bör få bli representerade där makten att påverka finns. Då kommer dagordningens frågor att variera.

Som valspråk har vår Biskop valt: ”Vår Gud bär sår”.

Tron på en Gud som delar människans sårbarhet hör till det mest hoppfulla jag vet skriver hon. Hon vill förmedla hopp till de kämpande människorna i vår kyrka. Susanne Rappman skriver att det är ett hopp grundat på en Gud som bär egna och andras sår och som genom sitt eget liv visat oss en väg, genom död till liv. En medlidandets och försoningens Gud som inte bara är märkt på ett kors utan som också uppstår. Det är genom att se och ta på Jesu sår som den tvivlande lärjungen Tomas känner igen sin mästare.

Vidare menar Biskopen att med Jesus som förebild utmanas vi som kyrka! Att ha ett särskilt sikte på de som finns i samhällets utkant. Det är dem han bjuder till bords, helar och upprättar. Då är det viktigt att ställa de självkritiska frågorna: Hur är det hos oss? Vem får dela gemenskapen? Vem anförtros de viktiga uppgifterna? Vår Gud bär sår. Vad säger det dig?

Det har ibland funnits en teologi som nästan ber om ursäkt för att vi är människor. Då är bilden av en Gud med sår så tröstande. Gud står inte utanför och vill glänsa utan är mitt ibland oss och delar vår smärta. Jesu händer bär ärr efter såren från människors handlingar, precis som det kan vara för dig och mig. Vi kan komma precis som vi är och få läka genom den kärleken som är större än vi någonsin kan förstå – det är ett mysterium.

Vi får träna på att bara ta emot, precis som vi är, helt utan prestationer får vi komma till den kraft som läker, den kraft som vi i kyrkan kallar Gud och som valde att gå i dödsskuggans dal för dig och mig men som också vet vägen ur den, upp i ljuset och in i livet.

Nu firas påsken i stora delar av världen där den får firas. I våra liv spelas påskdramat upp om och om igen, långfredagens ångest, förtvivlan och övergivenhet till påskaftonens tomhet och undran om det någonsin kommer att lätta innan gryningen, men så gör det så! Det ljusnar och livslusten och hoppet kommer in igen och vi orkar leva vidare.

Det är påsken! Ett mordvapen förvandlades till hoppets symbol i en hel värld. Korset är tecknet på att det aldrig är kört hur mörkt det än är! Låt ingen ta ditt hopp!

Glad Påsk!

MEST LÄST