Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.

    Denna artikel ingår för dig som är kund.

    Mothugg är inte våld

    Vi lever i en tid och i ett land där det inte är farligt att vara apostel.

    Ingen i Sverige blir fängslad, torterad eller avrättad för att hen sprider det glada budskapet om Jesus Kristus. Vi som bär kors runt halsen får behålla dem på.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

    När jag avslöjar mig som prästkandidat brukar personer i närheten börja be om ursäkt när de svär. Några artighetsutbyten senare har jag klargjort att ingen behöver anpassa sitt språkbruk för min skull. Mer dramatiskt brukar det sällan bli.

    Ibland följer några intresserade frågor, kanske finns det erfarenheter att dela. Det händer att någon visar sig provocerad av min tro, men till och med då stannar det för det mesta vid ord och ifrågasättanden. Ofta är de negativa uttrycken om tron förenade med positiva ord om mig som person, som för att betona att jag är omtyckt och respekterad, trots allt.

    Otacksamt kan det kännas, evangeliespridandet, till och med obekvämt. Uppgiften kan vara svår, helt enkelt. Men svår är inte detsamma som hopplös. Intellektuellt motstånd är inte detsamma som hat, och mothugg är inte detsamma som våld.

    Tvärtom är det bara i friska, trygga, verkligt fria sammanhang och relationer som sådant kan frodas. De ifrågasättanden man möter som kristen är kanske till och med en del av grunden för att det ska gå att tala öppet om sin tro?

    Det är atmosfären som avgör. Hur fri är luften, egentligen? Får man tro som man vill, och får man tala om det? Hur ser normsystemet ut, lagarna och de informella beteendehörnstolparna? Jag är övertygad om att det är vårt eget beteende, vars och ens, gemensamt, som avgör hur syrerik och lättflugen luften blir, vilka ord som ryms där.

    I den stund min medmänniskas utrymme blir beskuret för att hen säger eller tror något som inte är det vanliga, så beskärs också mitt eget, åtminstone på sikt. Om folk häromkring får vara lite mindre olika än förut, så gäller det också mig.

    För frågan är vem som är rädd, och för vad. En trosuppfattning har varje människa, och den kan innefatta tron på en eller flera gudar, eller ingen alls. Det är inte tron, livsåskådningen, världsbilden som vi ska vara rädda för hos vår medmänniska!

    Det är inte heller debattlusten, fritänkandet och ifrågasättandet. De utgör snarare vår atmosfärs kanariefågel. Den ska vi vårda ömt, för den tystnar och dör när frihetssyret tar slut.

    Det vi ska vara rädda för är hatet – andras, men kanske allra mest vår eget. Det kväver och stänger in, och med varje avspärrning som byggs för andra begränsas också vårt eget flygutrymme, utan att vi alltid förstår att det är det som händer. Hatets bästa näring är skam och rädsla. Rädslan själv föder alltså mer rädsla.

    Men mitt i den mörka spiralen kan vi vända tillbaka till det skärpta budet, till kärleken som är hatets betvingare: ”Du ska älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd, och du ska älska din nästa som dig själv.”

    ”Din nästa” betyder som vanligt inte ”den som är mest lik dig”, utan ”den som är din medmänniska”. Den människan ska du älska. För ingen kommer undan kärleken, den som har sitt ursprung i Gud. Inte ens du själv.