Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Hakon Långström, präst i Svenska kyrkan, skriver veckans Mellan raderna

Denna artikel ingår för dig som är kund.

När körsbärsträden blommar

Nu blommar de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm. När jag var där för några dagar sedan hade några av träden utslagna blommor. På de övriga var de på väg att slå ut. De kala grenarna är översållade av rosa blommor.

Alla vet att det bara varar en kort tid. Vi kommer i stora skaror för att uppleva. Glädjen och förundran känns i luften i denna naturens katedral. Vi går där stilla med uppåtvända ansikten. Nyss gick vi med blicken i backen, ängsligt spanande för att inte halka på is och snö.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Det gör något med oss när vi riktar blicken uppåt. Ingen behöver ställa den obligatoriska nyhetsankarfrågan: Hur är stämningen? Den känns.

Det rosa skimret av solens strålar silade genom körsbärsblommorna förskönar våra ansikten. Människor ler mot okända och det är långt från tunnelbanevagnens ängsliga försök att undvika att möta någons blick.

Jag ser att det inte bara är trädens blommor som är sköna. Mina medmänniskor har också sin skönhet, oavsett ålder och ursprung.

Vi drar in den friska luften från den närbelägna Saltsjön. Jag känner en svag, svag doft av salt – men inte alls så mäktig som i Bohuslän. Och jag tänker på att storstadsluften inte varit så ren på 50 år som nu. Det har mätningar visat, så det är inte inbillning.

De dagsaktuella bekymren känns långt borta, fast det är nära till Drottninggatan, där de nya fem ton tunga stenlejonen påminner om terrorn.

Lika nära är det till Stortorget och Börshuset med den gyllene skylten: Svenska akademien. Några av de snillrika, som många sett upp till, har visat sig ha högst mänskliga svagheter och ha den dåliga smaken att ställa till med ett ordens blodbad på Stortorget. Inte verkar där råda någon gyllene fred. Men vi får aldrig glömma att varje människa har inbyggd benägenhet inte bara till det onda utan också till det goda. Som Frödings fattige munk från Skara säger:

Den gode han är väl ej så god,

som själv han tror i sitt övermod.

Den onde han är ej så ond ändå,

som själv han tror, när kvalen slå.

Thy skall du ej mycket berömma,

ej mycket häckla och döma.

Tragedier och skandaler tar mycket uppmärksamhet, men när det kommer dagar av naturens blommande rikedom får vi, var vi än vistas, lyfta blicken och fyllas av glädje och förundran över skönheten i naturen och hos våra medmänniskor. Skönhetens Gud uppehåller sin skapelse och bjuder oss på vårens under.

Kanske kan vi mot denna bakgrund förstå Erik Axel Karlfeldts ord i dikten "I marsvind":

Men leende spejade Fridolin

mellan lackviol och balsamin:

Vad bry vi oss om tsaren?

Se staren, se staren!

En av våra vårpsalmer slutar:

Och allt som låg där fruset i dagar vintergrå

skall löst av himmelsljuset mot blom och mognad gå.

Vi glädes åt varandra, åt sol och sommartid,

att på Guds jord få vandra och äga himlens frid.