Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

CSB
Catarina Svensson Brodén, komminister i Dalabergs församling, skriver veckans Mellan raderna.

Nu blåser varma mänskliga vindar över västkusten

Varma mänskliga vindar blåser över västkusten och vi är många som tacksamt tar nya andetag.

I lördags var det Integrationsmässa på Bohusläns museum och det var fantastiskt att möta så många människor som var intresserade av hur vi tillsammans gör Uddevalla till en bättre plats att leva på. Siffrorna visar att intresset för integration är mycket stort i Uddevalla. 2 500 besökare och 200 medverkande.

Det blev en hoppets dag! Var jag än gick så blev möten möjliga och jag fick en stark känsla av att vi är på väg, tillsammans mot en bättre värld, just nu och just här. Jag tror att det är i det lilla det stora sker. Att bestämma sig för att vi vill och kan förändra, du och jag tillsammans. Tillsammans för inkludering.

Kan det vara så att många av oss har fått nog? Föreningen Vi står inte ut uttrycker det tydligt och enkelt.

Många göteborgare stod varken ut eller höll tyst den 30 september. De gick ut på gatorna och trotsade rädslan. Tanken att nazister skulle marschera i närheten av den judiska synagogan på deras högtid ”Jom Kippur”, försoningsdagen, årets heligaste dag inom judendomen kanske blev droppen? Göteborg blev en dansande stad mot rasismen och nazismen. Tusentals manifesterade för kärlek och demokrati.

Martin Luther Kings ord passar fortfarande in: ”Det farliga är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad.”

Det är stora ord och när vi står där ensamma i vardagen, på skolgården, i lunchrummet, på fotbollsplan, på bussen eller festen och hör kränkande ord, rasistiska skämt eller fördomar så blir det en knut i magen av rädsla. Vad händer om jag går emot? Blir jag ensam? Stämplad som en sån där tråkig typ? Eller är jag rädd för fysiskt våld? Rädslan är naturlig, den finns där för vi kan inte vara säkra på hur utgången blir.

Vad vi däremot kan vara säkra på är hur det blir om vi tystnar. Om de onda orden får stanna kvar ensamma i luften. Då kan det bli de orden som gäller. Det sam- hället vill vi inte ha. Ett steg i taget får vi ta och acceptera att rädslan är naturlig och till för att skydda oss.

Som kyrka är vi ett vandringsfolk. Vår Gud är inte en stillasittande Gud utan en Gud i rörelse, som reser med oss. För flera av oss är vår egen tro att livet är en resa, en vandring. I Bibeln finns många uppmaningar och bud som helt enkelt ska skydda den som vandrar. ”En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten”. (2 Mos 23:9)

Bibeln menar att invandrare, änkor och föräldralösa barn ofta drabbas hårdast av förtryck. Gud upprättar dem. Gud tar ställning för dem som har det svårast. Jesus själv blir ju flykting och han har också utländska släktingar. Hela Gamla testamentet är byggt på invand- ringens och utvandringens problematik. Daniel Calero Davyt menar att Exodus (2:a Moseboken), som betyder utvandring, inte bara är en berättelse utan också själva ryggraden i i relationen mellan Gud och Guds folk. Gud befriar sitt folk och leder det till det nya landet.

Det nya landet är hoppet för alla migranter världen över. Vår tro formas på vägen, i exilen och ökenvandringen. Vi har rötter som mognat i fotspåren av ett folk som är på väg. Vårt sätt att vara kyrka måste därför vara inkluderande. Ana Martinez skriver att människan i exil bär genom historien rollen som ”den andre”. Att möta främlingen tränar oss inför mötet med Gud.

Där främlingskapet bryts kan en ny värld börja.

MEST LÄST