Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Catarina Svensson Brodén, komminister i Dalabergs församling, Skriver veckans Mellan raderna.

    Nu går tankarna till dem vi saknar

    Så infinner sig helgen då våra tankar går till dem vi saknar, dom som fattas oss. Vi tänder ljus och minns.

    I kyrkorna spelas underbart vacker musik medan vi närmar oss varandra och stannar till lite, vad var det nu som var meningen? Livet och döden blandas och de existentiella frågorna får för en gångs skull komma fram.

    Med denna tid kommer också halloween – alla döda själars afton. En tradition från Irland och Skottland som kom till USA via irländska immigranter i mitten av 1800-talet. I Sverige etablerades traditionen starkare av Svenska Köpmannaförbundet 1997, syftet var att skapa en ny köphelg. Man klär ut sig och ska skrämmas, bus eller godis och någonstans däremellan blir jag väldigt trött på det sättet vi närmar oss döden och frågorna kring den. Att ”skrämmas” tycker jag det finns nog av. Vi behöver inte mer skräck utan mer "Peace & Love".

    Alla helgons dag är en ljuständardag. I kyrkan reflekterar vi över alla de människor som genom sina liv levt för Gud helt och fullt, pekat på Kristus oavsett vad det har kostat dem. De har inte haft några vip-kort eller svävat likt änglar, nej helt förankrade på jorden mitt i det liv de levt har de jobbat.

    Är det en helg som bara passerar eller får den dig att stanna till och gripa tag lite?

    Kanske har du som jag minnen av att gå med någon släkting på kyrkogården och göra det fint inför helgen? Rensa bort det vissna och tända ljus. Jag minns hur jag höll min farmor hårt i handen när vi gick till de olika gravarna i släkten och gjorde fint. Lite läskigt kunde det vara när det var mörkt men så fantastiskt fint med alla ljusen, helt magiskt med det stora ljushavet. Själv gick jag där fullständigt lugn i farmors trygga hand. Det blev ofta en andlig stund då vi kunde prata om de människor som dött, hur de var och var de var nu. Hur såg det ut i himlen?

    De existentiella frågorna kommer annars till oss när vi har anledning att fundera på dem. Ofta när vi förlorar någon, döden finns ju oavsett vad vi tycker om det. Det handlar inte om vi ska dö utan när vi ska dö. Astrid Lindgren sa att vi ska leva så att vi blir vän med döden, jag tror jag förstår vad hon menar men helt lätt är det inte att låta döden bli en naturlig del av livet.

    Alla själars dag på söndag vänder och vrider på just detta. Döden och livet, själen och hur vi ska förhålla oss till våra existentiella villkor. Kanske är det så att döden ger oss en gräns som ramar in livet, att vi med döden som perspektiv lättare kan uppskatta det goda i livet. Kanske är det också där i närheten av döden som vi inser vad som verkligen är värt något och vad som inte är det i våra liv.

    Olle Carlsson skriver att ”I dag vill jag leva så att jag vågar dö”. Livet blir så mycket viktigare när jag är medveten om att allt bara är för en begränsad tid. Det handlar kanske om att börja leva på riktigt och inte låta rädslan förkrympa livet. Kanske är det så att vi redan nu kan överlämna oss till det som är så mycket större än allt vi kan förstå. Till den Gud som är kärlek och vill dela våra liv redan nu och sen.

    Jag tror det går att bli bättre vän med döden genom att lita på den bilden av Gud som Jesus har. En Gud som håller, som är att lita på och som räknar varje hårstrå på våra huvuden. Så får rädslan ge vika och istället får vi våga leva livet mer levande. Förberedelsen för döden kanske inte är att sluta leva, utan att börja leva!

    Jesus säger: ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd”.