Pär Arkbro, pastor i Equmeniakyrkan.
Pär Arkbro, pastor i Equmeniakyrkan. Bild: Ronny B Nilsson

Religionsfrihet är inte att slippa religiösa uttryck

Den här krönikan tar sitt ursprung i att jag känner mig frustrerad på andras okunskap. Så nu tänker jag skriva av mig den frustrationen. Hoppas du orkar följa med mig i mina tankar. En dag kanske jag får lyssna på dina ord och tankar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Mina ord handlar om vår rätt att tala och vår rätt att få tro. De handlar om historiska rötter och om religionsfrihet och yttrandefrihet.

En del människor jag mött, även politiker, har fått för sig att religionsfrihet kan handla om en frihet att få slippa möta religiösa uttryck. Så är det inte rent juridiskt. Det handlar om rätten att få utöva sin tro också i det offentliga rummet.

Jag lekte med tanken att vi skulle tänka likadant om yttrandefrihet, friheten att slippa lyssna på vissa åsikter. Nej, det samhället vill jag inte ha. Hur skulle då valrörelsen se ut, om de politiska partierna inte fick yttra sig för att du och jag inte gillade det? Gud bevare oss från det!

ANNONS

Religionsfrihet handlar om rätten att både få tro och att inte tro och få visa det.

Jag har vuxit upp i en frikyrklig miljö. Jag har fått med mig värderingar som jag gillar och en del som jag tagit avstånd ifrån. Allt i min historia är jag inte glad över, men en del är jag stolt över.

Jag är glad för en kyrka som på 1800-talet utifrån sin tro ville förändra samhället, som slogs för nykterhet när de såg män supa bort familjens inkomst. Som gick tillsammans med arbetarrörelsen och kämpade för drägliga arbetsvillkor. Som arbetade för människors rätt att bestämma över sin tro, religionsfrihet, människors rätt att själva läsa och förstå Bibeln och dela det med andra – yttrandefrihet. Som förstod vikten av att låta alla medlemmar ha en röst – demokrati.

I den baptistiska rörelsen döpte man inte barn därför att varje människa skulle få bestämma över sin egen tro och sitt eget dop. Det arvet bär vi fortfarande.

Mitt baptistiska arv är i dag en del av det som kallas Equmeniakyrkan och som bildades 2011 av Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan i Sverige. Vi tänker inte alltid lika men vi finner vägen tillsammans.

De var och är rörelser som bygger på en demokrati som är äldre än Sveriges egen demokrati.

ANNONS

I dessa samfund lades på 1800-talet grunden för folkrörelsetanken. Här hade alla en röst, män som kvinnor. Man bar ett socialt ansvar för varandra och man såg den som var utslagen. Jag kan se det i vårt ungdomsarbete Equmenia i dag. Ungdomar som inte hittar hem i idrottsrörelsen eller i musiklivet, ungdomar som har det socialt svårt finner en plats i kyrkans verksamhet.

Vi lär barn och ungdomar att ta ansvar för varandra och vi tvingar aldrig någon att tro. Det berättas om den kristna tron och människor delar sina erfarenheter av tro, men varje människa får bestämma vad den vill tro. I den rörelse jag växte upp fick jag möta världen och lära mig att jag hade bröder och systrar från alla världens hörn. Jag lärde mig att aldrig göra skillnad på människor. Det är jag glad för.

Nu har jag skrivit av mig frustrationen, hoppas att både du och jag lärde oss något av det.

Jag hoppas du vågar bära din tro och möta andras och att det mötet berikar ditt liv.

ANNONS