Förra söndagens tema var Änglarna. De, Guds sändebud, kan uppfattas som diffust romantiska, som något skrämmande och som något som bara kan existera tillsammans med basun- stötar och prål, stora beslut och ofattbara besked. ”Det är väldigt vad det är mycket med de där änglarna”, kan man kanske tänka då, och bli lite trött, och komma fram till att barnen vackert får behålla bokmärkena för sig själva.
Parallellt med det finns en bild jag såg en gång, som inte vill släppa taget om näthinnan. Den föreställer en korpulent man i övre medelåldern, i färd att klä på sig framför spegeln. Hängslena sitter på plats, han rättar till skjortkragen, portföljen står på golvet, redo för arbetsdagen, och på mannens rygg sitter vingarna. En vanlig människa, på väg till jobbet, satt i tjänst, en Guds ängel i det fördolda, för vingarna döljs under kavajen, förstås. Det gör inget. De behöver inte synas, inte visas upp, för de finns där ändå.
Så kan det vara, tror jag, med människor. Kanske finns det många som inte ens vet det om sig? Som aldrig har sett sina vingar? Kanske är det till och med lättast då, att gå med bud och att bygga broar mellan Gud och människor.
För det händer någon gång i mångas liv att tillvaron läggs i ruiner, även om man befinner sig långt borta från krigszoner och bomber, även då man vet att man inte kommer att dö av det som händer. De inre ruinerna, de som blir kvar efter att något som var mycket viktigt blev till grus framför ens ögon, är svåra att benämna. Det kan kännas svårt att orientera sig i det nya landskapet. Det kan till och med vara svårt att känna igen sitt eget ansikte. Vem är jag nu när ingenting är som jag trodde att det var? Kanske blev jag också grus?
Och det kan hända då, i famlandet bland grus och mörker, att man plötsligt förnimmer en annans närvaro där, och att den andra är en människa av kött och blod, på väg till sitt vanliga jobb. Och båda kan till sin förvåning upptäcka att ruinen där de trodde sig vara ensamma i själva verket var gemensam – att man har stått i varsitt ensamt hörn av den så länge, bara.
Då, när det inte går att hitta vägen, visar den andra åtminstone ett hörn till, ett som man inte visste om. När ens ansikte har blivit oigenkännligt för en själv kan den andra berätta: Jo, jag ser vem du är fast du inte ser det själv. Du är den du alltid har varit. När hen säger ”Titta upp! Ser du stjärnhimlen?” och man höjer blicken för första gången på ett tag, så strömmar ljuset plötsligt in genom gapande hål i tak och väggar. Det går att se marken framför fötterna igen. Det går att veta att stjärnorna bara lyser in där murarna en gång har fallit samman.
Tove af Geijerstam