Det blev uteväder, så jag ville slipa köksbordet, det vi fick av mina föräldrar när vi flyttade in i huset. Det var före båda barnen, och bordet var märkt av dem och av oss. Någon hade ristat in några kryss i bordsskivan. Det fanns sågmärken av tandade knivblad i kanterna. Jag ställde en gång smidda järnljusstakar på bordet, utan något emellan, och genast blev det järngråa avtryck.
Evangeliebokens texter för söndagen som kommer handlar om vägen till livet, och inför sliparbetet såg jag vägen genom livet framför mina ögon, spåren av oss på ett köksbord.
Jag visste precis var slipmaskinen borde finnas, men ingen av oss hittade den, precis som väntat. Därför kom vi överens om att den vi hade men inte hittade var alldeles för liten för ändamålet, och skaffade en ny.
Eftersom både pappa och svärmor varsin gång har sagt att det här med att slipa köksbord utan att göra fel är en omöjlig uppgift som bör överlåtas på proffs grep jag mig frimodigt an projektet, ända från början inställd på att det skulle gå fint, men att världen inte skulle gå under om det blev tokigt.
Jag slipade och slipade. Till slut var jag darrig i händerna, så där så att det kändes som om telefonen fjädrade när jag petade på skärmen, så nästa par händer fick ta över och slipa en extra omgång med fint slippapper. Det bliv inte tokigt – det blev jättefint. Det blev så vettlöst snyggt att jag genomfors av någon sorts sorg.
Allt var utplånat! Vartenda spår. Tvååringarnas frejdiga gaffelhugg när något var extra gott eller trivsamt. Hacket efter stekpannan jag tappade. De gåtfulla kryssen – ingen såg dem bli till. Den gröna karamellfärgen från trolldegstillverkningen som svämmade över. Vägen genom livet. Vägen till livet här och nu.
Snyggt är överskattat, tyckte jag plötsligt. Vem vill ha snyggt egentligen? Va? När man kan ha spår av liv? Patina heter det, väl? Och där stod jag och hade gjort snyggt av allt- ihop. Nu var det för sent.
Kanske var det det de menade, de äldre, när de varnade för slipmaskiner i kontakt med köksbord? Minnesförlust?
Hur som helst var det dags för oljan. Locket var barnsäkert, men inte ens det hindrade mig. Träolja ströks på med en gammal påslakansbit, och bordet var fortfarande fint, men på ett annat sätt. Spåren kom tillbaka. Bordet blev sig självt igen, varmt gyllene, och de flesta märkena fanns där, synliggjorda av oljan, fast diskreta, mest till för dem som redan vet om att de existerar och hur de blev till. Allt är som förut, och allt är ändå nytt.
Det där bordet berättar för mig om vägen till livet, den som går genom livet, sådant som det är. Som människa blir man naggad i kanten, ohjälpligt. Det går att vara människa ändå, funktionsduglig och allt, men det går också att få hjälp, bli slipad, omplåstrad och tröstad. Det viktiga då är att spåren får finnas kvar.
Skyddet blir bättre med oljan som läggs på, allt som hälls på en sugs inte rakt in, utan kan få rinna av och torka upp, men spåren finns kvar, kanske bara för de egna ögonen att se, och för Gud.
Du är den du är. På vägen till Livet, genom livet, blir du inte mindre du, utan allt mer.
