Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Tove af geijerstam

Till Jesus genom det uppbrutna taket

Söndagens evangelietext handlar om förlamning och om brytandet av den.

En grupp människor har en vän som de bryr sig så mycket om att de väljer att bryta upp ett hål i taket på det hus där Jesus befinner sig för att kunna fira ner mannen genom det. De är övertygade om att Jesus kommer att kunna hjälpa honom.

Jesus talar om för mannen att hans synder är förlåtna och gör sig genom det omöjlig i de skriftlärdas ögon – bara Gud kan förlåta synder, och ingen människa får bete sig som om han vore Gud. Det bemöter Jesus genom att bota mannens förlamning, en provocerande tydlig handling. Ingenting stannar vid bara ord.

Tänk dig scenen. Tänk dig ett hus så proppfullt av folk att det är omöjligt att tränga sig in i det, och tänk dig valet att i stället ta med sig den förlamade mannen upp på taket och göra hål i det. Tänk dig att du är mannen på tältsängen.

Frågor och förbehåll och fysiska hinder hopar sig för min blick när jag läser. Hur gick det ens till? Hur vågade de? Vems var huset, och exakt hur rasande blev hus- ägaren över hålet i taket? Ville den förlamade mannen verkligen låta sig baxas upp på taket? Var det kanske ganska skönt med luften och ljuset som strömmade in över och mellan kropparna, i trängseln?

I mitt eget liv just nu finns det ett stråk av förlamning, en uppsats som måste skrivas och som inte vill låta sig skrivas av den ständigt skrivande människa som är jag. Det är lite av ett hån. Varje dag är jag lika fastlåst i startblocken. För några dagar sedan kom en vän och lirkade upp taket, inte för att fira ned mig någonstans, men för att klättra ned och hålla sällskap, kanske bryta min förlamning, och kanske sin egen.

I ett sådant sammanhang blir det möjligt att förlåta mig det jag inte har gjort, det jag inte har vågat och det jag inte har varit, och att i någon försiktigt trevande utsträckning våga bli det jag är och göra åtminstone något av det jag ska.

Det är min övertygelse att Gud finns med var och en av oss även i förlamningen, hur den än ter sig. Jag kommer aldrig att med våld tvingas upp från någon tältsäng. Jag behöver inte bli en gående självgående framåtskridande framgångsrik människa för att vara sedd och älskad.

Det genomlysande seendets och ömhetens Gud vet mer om mitt förlamande mörker och om hindren som sitter i vägen än jag vet själv, och den blicken går att vila i.

Min dom över mig själv är hård. Guds dom över mig är frikännande och befriande. Ingenting stannar vid bara ord. I befrielsen blir rörelsen möjlig, och rörligheten börjar med ett andetag, med frisk luft som strömmar in genom ett uppbrutet tak.

MEST LÄST