Filmrecension: Hobbyhorse revolution

Det mest smärtsamma med den pågående debatten om sexuella trakasserier är alla vittnesmål om krossade drömmar. Om unga kvinnor med driv och ambitioner som har blivit så illa behandlade på sina arbetsplatser att de har tappat lusten. Manliga chefer och kollegor som borde ha sett deras potential har i stället sett rumpor och bröst.

Det är omöjligt för den som har fått kika in i flickors och unga kvinnors världar att missa just potentialen. Den är enorm. Ingenting flammar så starkt som en tonårsflicka med ett brinnande intresse, vare sig det handlar om truppgymnastik, lajv eller mänskliga rättigheter.

Men att snöa in och nörda ner sig ses ofta som okvinnligt, och flickor som brinner kan få betala ett högt pris i form av mobbning och utfrysning. Detta gäller i högsta grad huvudpersonerna i den finska dokumentären ”Hobbyhorse revolution”, där filmaren Selma Vilhunen har följt flickor som ägnar all sin lediga tid åt käpphästar.

Käpphästsporten har 10000 utövare i Finland, och är en sorts blandning mellan lek och blodigt allvar. Hästarna är omsorgsfullt handtillverkade och ömt omhuldade. Ryttarna rider tillsammans i skogen eller tränar stenhårt inför lokala tävlingar och nationella mästerskap. Tävlingarna påminner på många sätt om ”vanlig” ridsport, med grenar som hoppning och dressyr.

I centrum för filmen står Aisku, en lite kantig tonåring som har problem hemma. Men i käpphästsporten är hon en auktoritet, en kompetent och stenhård tränare som ordnar träningsläger för yngre adepter. Samtidigt fasar hon för att hennes vänner utanför sporten ska få reda på vad hon håller på med (”jag har varit nära att åka dit flera gånger”). Mobbning av käpphästryttare verkar snarare vara regel än undantag.

Och visst finns det något lite fnissigt i att se käpphästar behandlas som riktiga hästar, att de tillskrivs egenskaper och får pretentiösa namn. Men det är omöjligt att inte bli knockad av tjejernas gemenskap och engagemang, av svetten som dryper efter ett stenhårt dressyrpass. Vilhunens fina kameraarbete och filmens fantastiska soundtrack (finsk feministisk hiphop – var har du varit i hela mitt liv?) avtäcker en svindlande kvinnokraft som inte får gå till spillo. Käpphästflickorna förtjänar hela världen.

Karin Svensson

TT