Tydligt budskap. När vinterns stjärnor lyser här spelas på sju olika språk. Även om man inte kan alla språk så är budskapet i pjäsen sällan otydligt.
Tydligt budskap. När vinterns stjärnor lyser här spelas på sju olika språk. Även om man inte kan alla språk så är budskapet i pjäsen sällan otydligt.

Gripande pjäs om identitet och utanförskap

Recension: När vinterns stjärnor lyser här Lördags kväll Medverkande: Dawn Jani Birley, Mervi Jaako, Nils Utsi, Mikael Odhag och Anna Åsdell. Östraboteatern, Uddevalla

ANNONS
|

Innan föreställningens början får vi i publiken frågan om vem som kan samiska, teckenspråk eller finska ibland oss. Det är inte många som jakande räcker upp handen, men oavsett om vi inte förstår allt som sägs på scen är budskapet i kvällens pjäs sällan otydligt.

När vinterns stjärnor lyser här är skriven av Mona Mörtlund och Ninna Tersman och spelas på sju olika språk: sydsamiska och nordsamiska, meänkieli, svenska, finska samt svenskt och finskt teckenspråk. Språken varvas med varandra och då skådespelarna talar simultant för polyfonisk effekt, blir ljuden av dessa språk för mig en skog av exotiska fågelläten, där inget läte är mer eller mindre viktigt eller framträdande.

ANNONS

Pjäsen handlar om tonåringarna Irma och Sofia som ska hålla föredrag i skolan om sin kulturella bakgrund. De frågar hemma, mormor och mamma kanske vet hur det var förr? Flickornas efterforskningar öppnar dörrar till gömda och glömda historier om det förtryck, utanförskap och skam som deras släktingar burit på länge. Det svenska språkets framfart verkar ha varit obarmhärtig.

Vi får ta del av den samiska pojkes historia som då han inte behärskade det svenska språket blev slagen med käpp av sin lärare. Vi får höra berättelser om hur de förr med fysiskt våld försökte tvinga en stum människa att tala. Vi får se hur ortnamn i norra Sverige som är av samiskt ursprung försvenskades och fick heta till exempel Arjeplog, på samma vis som till exempel engelsmännen gjorde engelska ortnamn utav de iriska ortnamnen på Irland.

Det talas i föreställningen om de fula orden. Prata lägre... annars tittar alla... de tittar. Denna sorts skam över sitt modersmål som råkar vara i minoritet har skadat generationer av människor som egentligen borde fått lära sig att vara stolta över sina traditioner och sin härkomst.

Det låter kanske som att När vinterns stjärnor lyser här är en lektion i historia, och det är den till viss del. Men det är en levande sådan som tar till sin hjälp projektioner av vinterlandskap, snö som faller på scen, dans och uttrycksfull koreografi. Förhoppningsvis föder denna pjäs många nya tankar hos sin publik.

ANNONS

Föreställningens musik (av Safoura Safavi) och ljud (av Åke Karlsson och Mårten Eliasson) är det som känns i maggropen allra mest. Volymen är hög, elgitarrer, syntljud och väsande, pressande andetag och fågelläten skrapar i mina öron. Det känns som att leva mitt i en skräckfilm, och ger mig den känsla av obehag som pjäsen, i regi av Josette Bushell-Mingo, vill förmedla.

ANNONS