MAUD MANGOLD, text
SASSA BUREGREN, bild
Kokongs långa resa
Kabusa
De är värda en resa i sig: stämningsskapande och mättade färger, oväntade kompositioner och gehör för text och innehåll i berättelsen om Kokong. Kokong är den lilla varelse som i ett tygknyte hamnar på hatthyllan i en tågkupé i ett land "med höga berg", där "allt har mycket färg" och vaknar lång senare, när myllret och tjattret ombord bland människor och höns har lagt sig och tystnat. Då är hon (eller han) i ett land där "färgerna är släckta" och "alla pölar is-över-täckta" – och illustrationerna byter karaktär till dovt och svärtat; det ljus som finns är kallt.
Som ni hör rimmar texten.
Det är litet magiskt, för rytmen bäddar liksom in mig som läsare i historien, så som Kokong är inlindad i först sitt knyte, sedan sina stora tygsjok till kläder och hela tiden i sin egen lilla värld mitt i skiftet mellan de två omgivande världar, som utgör resans början och slut. Samtidigt är det litet problematiskt, eftersom det är svårt att skriva riktigt bra rim. Ibland känns det väl lättköpt, ibland haltar det, men det visar sig finnas något speciellt: Här återkommer en språklig vidd, som tar loven av eventuell irritation över mindre lyckat rimmande. Det kan vara oväntade orsakssamband som att färgerna är släckta eller en oväntad syftning som laddar texten med en ovisshet och därför plötsligt, på ett inte alls förutsägbart sätt, gestaltar Kokongs vilsenhet och svårighet att tolka omgivningen: "Vinden ylar som en varg/tänk om den är arg." Eller: " "Bara om man blundar/kan man slippa alla hundar."
Oväntade ord dyker också upp, som "skuttelibång" och "hoppalång", och Kokong själv följer inte heller något mönster. "En unge" kallar Stinsen henne (eller honom). Men det är en "unge" från en annan värld, målad som något nästan bekant men samtidigt okänt. Silhuett och rörelse människolika, kropp och ansikte ändå inte människa, men inte heller definierbart djur – och helt ovan vid allt i det läsande barnets värld: korv, sötsaker, gran, is.
Men känslorna i det läget känner läsaren igen: hemlängtan, sorgsenhet, flyktinstinkt.
Vad löser det? Jo, omtanke och tålamod. Att det finns en vän som inte ger sig utan i stället går ut i kylan, letar upp Kokong och försöker igen, hur mycket nej han (eller hon) än har sagt. En vän som också vågar ge Kokong tid att undersöka, pröva och göra det nya till sitt. Det blir en bokupplevelse som sprider både vemod och oro, glädje och tillförsikt. Som tänder färgerna inom mig.
Maud Mangold, textSassa Buregren, bildKabusa
MAUD MANGOLD, textSASSA BUREGREN, bildKokongs långa resaKabusa
