Publiken klappas i gång och en av festivalens många göteborgare kommer in på scen. Joel Alme har hängt med ett tag, men det var i och med sin medverkan i Jills veranda som han fick den uppmärksamhet han förtjänar. I kväll inleder han med Håller mig på kanten från fjolårets skivsläpp Flyktligan. Fler låtar från den väntar. Det blir lite extra känsligt när Joel tillägnar Slå hjärta slå till sin nyligen bortgånge morbror och när han tackar sin familj för att de höll kvar honom på marken.
"fast jag var gjord av helium". Han levererar nästa låt, I väntan till de stora orden, som ett förlåt till alla de han älskar.
Vi har ju fått lära känna Joel nu, vi vet att han haft en tuff uppväxt och i hans svenska texter känner vi det. Men Alme har också många fina texter på engelska och han väljer att köra No class. Visst att folk älskar att dra paralleller till Hellström när de hör Alme, men med No class är det mer Springsteen-känsla.
Med sin musiker, bland andra då basisten Martin "Hästpojken" Elisson gör Joel ett minnesvärt första besök i Uddevalla. Han verkar vara på bra humör och tar tacksamt emot publikens applåder, som han säger funkar bättre än psykofarmaka. Han verkar till och med hitta några änglar här på parkeringsplatsen när han kör Nu skiner Poseidon.
Starkaste låten denna kväll är Våran sort. Det går inte att inte lyssna på det Joel sjunger då.
