Det är mycket politik och badbollar i luften när Teddybears som sista akt avslutar festivalen på Carmencitascenen. Regnet fullkomligt öser ner, det är mitt i natten och många har gått hem efter Laleh. Men trots detta är det gott folk kvar.
Och det dansas. På scen står Teddybears i sina märkliga björnmasker och sångaren, Patrik Arve, har gips på armen och haltar (enligt Aftonbladet har han ramlat i en skejtramp).
Bandet återförenades så sent som i våras och med på scen har de rapparna Rigo, Swingfly och Malte. Bäst är det i början och slutet när det kör klassiker som Get Mama a house, Cobrahouse och Hey Boy. Vi sena åttiotalister, och andra åldrar antar jag, exploderar när de drar igång vår stora tonårshit, Punkrocker (som dock var mer poplär som Thomas Rusiaks cover Hipphopper, där Teddybears medverkade).
Bandmedlemmarna har på sig t-shirts med politiskt budskap, och liksom många andra artister pratar de om valet och antirasism. Och så plötsligt fylls luften av mängder av färgglada badbollar och konfetti. Som på en volleybolltävling studsar bollarna över publikhavet och leran bara skvätter.
Det finns något vackert och kärleksfullt över hela situationen, att vi alla har slutat bry oss om allt annat än dansen. Det märks att det är sista spelningen. Det vilar något särskilt i luften, en slags utmattad lyckokänsla efter en helg full av tusen intryck. Teddybears ger en mäktig avslutning.
