ELDIGT. Bohusläningens recensent beskriver Elisabeths Wiklanders spel som bländande vackert och tycker att hennes vibrato bäst beskrivs som en intensiv eld.
ELDIGT. Bohusläningens recensent beskriver Elisabeths Wiklanders spel som bländande vackert och tycker att hennes vibrato bäst beskrivs som en intensiv eld.

Bländande spel av cellistproffset

Nästintill fullsatt kyrka i lördags när Elisabeth Wiklander och Uddevalla Kammarorkester bjöd på Mendelssohn och Schumann.

ANNONS
|

Uddevalla drabbades av översvämning i lördags.

Det var klassisk musik (en lagom varm, djupt turkos vätska) som jag tacksamt vadade fram genom. Klockan 13 bjöds på en temperamentsfull solokonsert med pianisten Sonja Radojkovic på Bohusläns museum. Hon framförde Beethoven, Chopin med flera inför en förvånansvärt skral publikskara. Men det är klart, varuhuset på andra sidan gatan hade ju börjat julskylta. Var det gnistrande julkulor och halmiga bockar som lockade istället, såhär i oktober?

Klockan 16 öppnade Collegium Musicum upp dörrarna till Uddevalla kyrka och vi fick höra cellisten Elisabeth Wiklander tillsammans med Uddevalla Kammarorkester.

ANNONS

Konserten inleddes med Felix Mendelssohns Symfoni nr 5 d-moll op. 107 – Reformationssymfonin. Det är alltid fängslande att uppleva en orkester live. I Uddevalla kyrka skänker akustiken en fyllig, större/längre klang till orkesterns toner.

Det är i de dynamiskt starka, pampiga delarna av till exempel symfonins första sats Andante. Allegro con fuoco, som Uddevalla Kammarorkester gör sig bäst; när tempot är stadigt och melodierna okomplicerat självsäkra.

Jag blir påmind om den dikt jag hört tidigare samma dag, med anledning av FN-dagen, om de små dropparna i en flod. Mitt minnes version av dikten: alla är vi droppar, och för att floden ska kunna flyta behöver vi bäras av många andra droppar, i ett gemensamt flöde.

Det är när Kammarorkesterns musikanter är droppar som bär varandra, som det fungerar särskilt bra. I mer nakna passager, där till exempel delar ur stråksektionen framför ett tema, hörs det tydligare när början och slut på en fras är trevande och sektionen inte helt sammansvetsad. Intonationsproblem och jämvikt inom sektionerna blir också tydligare i dessa mer avskalade partier i friare tempo.

Efter paus gör Elisabeth Wiklander entré i röd klänning och en air av utlandet – hon är sedan 2013 anställd cellist i London Philharmonic Orchestra. Wiklanders djupa toner är oemotståndligt njutbara och hennes vibrato kan jag bäst beskriva som en intensiv eld.

ANNONS

Vi fick höra Robert Schumanns Konsert för violoncell och orkester a-moll op. 129 och tillsammans med Wiklander fungerar Uddevalla Kammarorkester fint. Att Wiklanders cellolärare från Uddevallas Kommunala Kulturskola, Berit Öierstedt, spelar i orkestern skänker lyssningsupplevelsen en extra dimension.

Efter stående ovationer från en nästintill fullsatt kyrka avslutade Elisabeth Wiklander med ett vackert soloframförande av folksången När som jag var på mitt adertonde år. Jag hade gärna hört en längre, mer utvecklad improvisation över denna.

ANNONS