"Döden är aldrig dramaturgiskt korrekt"

Skolflickan Elfriede Kuhr är tolv år gammal när tågen med soldater börjar dundra förbi hennes lilla hemstad Schneidemühle i Tyskland. Ibland hör hon dem sjunga och fylls av tillförsikt – det här ska nog gå bra.

Fyra år senare kommer hennes bror hem med trasig uniformsrock, knapparna bortslitna och ett ansikte som uttrycker chock och förvirring. Kriget är över – ingenting blev som man hade förutspått. Två miljoner tyska soldater har dött, det tyska kejsardömet har upphört att existera.

Mosaik av röster

Elfriede är en av de personer som Peter Englund har följt i "Stridens skönhet och sorg", den serie i fem band som nu avslutas med boken "1918". Hennes dagboksberättelse, skriven ur en mycket ung men skarpsynt människas perspektiv, vävs samman med andras i en mosaik av röster. Här finns den brittiska infanteristen Alfred Pollard, den österrikisk-ungerska försäkringstjänstemannen och författaren Franz Kafka, den serbiska kvinnliga läkaren Slavka Mihajlovic och den brittiska undersköterskan Vera Brittain, som under kriget förlorar fyra av de människor hon älskar allra mest.

- Det är ett experiment i historieskrivning. En fråga var om jag tar ett antal individer och följer dem, verkligen koncentrerar mig på det, kan jag fortfarande få en bild av det stora hela? Kan jag spåra världens förändring i deras förändring? säger Peter Englund.

Turbulent år

Svaret på den frågan är ja, konstaterar han där han sitter nedsjunken i en sirlig soffa på Café Linné i hemstaden Uppsala. Stämningen är avslappnad, lika lugn som Englund själv. Av det senaste årets turbulens kring Svenska Akademien och uppmärksamheten kring hans eget avhopp som ledamot märks ingenting.

- Men det känns kolossalt skönt just nu att inte vara en representant, tillstår han.

Det är inte säkert att "Stridens skönhet och sorg" hade blivit ett så omfattande verk om inte Peter Englund hade blivit ständig sekreterare i Svenska Akademien 2009. När han insåg vilken enorm arbetsbelastning som uppdraget innebar famlade han desperat efter möjligheter till eget skrivande.

- För att påminna mig själv om vad jag en gång var ville jag fortsätta att skriva på något sätt – men det var ju omöjligt. Om du är ständig sekreterare kan du inte skriva böcker, bara göra små nedslag, temporära insatser, någon dag, någon eftermiddag, säger han.

Bokserien blev räddningen

"Stridens skönhet och sorg", vars första version kommit ut ett år tidigare, visade sig vara hans räddning. Boken, som ursprungligen skildrat första världskriget via 19 olika röster, hade sålts till en mängd andra länder och Englund beslutade sig för att revidera upplagan efter länderna där den gavs ut. Han plockade bort en röst ur originalet och skrev till en ny, som var bättre anpassad till de nya läsarna. Till slut hade han fördubblat antalet röster.

- Det spännande varje gång du tittar på människor och inte bara på aggregerade grupper det är ambivalensen. Väldigt, väldigt många av de här människorna är ambivalenta. Det är det som gör det möjligt för dem att vara med och jubla 1914 och att hata kriget 1918.

Meningslös död

Under seriens gång avlider flera av de personer som Englund följer – mycket sällan hjältemodigt, ofta helt oväntat och meningslöst.

- Som läsare och nästan också som författare blir man lurad av den gängse dramaturgin i fiktionen. Men i livet är döden aldrig dramaturgiskt korrekt. Ibland kommer den bara mitt i, tyvärr, säger Peter Englund.

Nu när bokverket är avslutat och Svenska Akademien inte längre tar så mycket av hans tid i anspråk finns alla möjligheter att ägna sig åt egna projekt. För tillfället skriver Peter Englund på en bok om ett mordfall i Sverige 1965 – vilket vill han inte avslöja för att inte "prata sönder" boken innan den kommer ut.

- Jag kände att jag ville göra något annat. Och jag är intresserad av den här genren som är så underkultiverad i Sverige att den inte har fått något eget svenskt namn. True crime kan vara väldigt bra litteratur, jag säger bara Truman Capote, utan alla andra jämförelser.