Det står i märklig kontrast till vad den nya föreställningen Pang faktiskt skildrar – de inneboende krafter, inte alltid medvetna, som styr oss, gör att vi inte alltid har kontroll. Eller kanske inte alls märklig, för i strömmen av impulser måste kontroll och medvetenhet ändå vara där, för att hålla ihop alltsammans.
Exakthet in i minsta detalj präglar också föreställningen som helhet. Ljuset, ljudet, kostymen, minsta skiftning har sin betydelse. När helheten får verka är det som om allt ryms här och nu. Carmens rörelser framkallar bilder av nästan allt: Det kan vara insekter, japanska geishor, rokokoherdinnor eller antika atleter – och mycket mera, beroende på vem som ser och när.
Kostymen ackompanjerar, med tygplattor som kan påminna om fossil, kimono eller skalbaggesköld, grova tygsjok blandade med blänkande siden, ljust med plötsligt framträdande mörk underton. Och så svarta ben, över fötter som faktiskt formas som klövar. Här är skirt, här är gott, här är ont, här är kraft, här är längtan, begär, ömhet och hot.
När starka drifter får riktigt utlopp blir rörelserna snabbare än jag är van att se i Carmens föreställningar och det händer inte bara en gång att jag blir rädd för hennes blick. Det finns krafter som inte är att leka med.
Det gör hon inte. Hon för en 60 minuter lång närkamp med känslor och drifter, med sökande och insikt, med kontroll och utsatthet. Hon väntar, hon stillnar, hon skakar, hon är på gränsen att slå.
Detta är första gången Carmen Olsson skapar ett verk där hon har en meddansare. Men Simon Kriisin rör sig inte mycket. Han bara anas i skuggorna, som ett objekt för Carmens gestalt att rikta sig mot, inte alltid medvetet.
Som hämtad ur en historisk egyptisk bild står han där, förflyttar sig närmast omärkligt, ingriper inte. Onödig? Nej, han ger Carmens kamp en sorts riktning, trots att de knappast samverkar. Som betraktare kan jag komma på mig med att instinktivt förvänta mig en viss dramaturgi när linjerna mellan gestalterna går åt särskilda håll. Inga förväntningar av det slaget infrias. I grund och botten är Carmens gestalt innesluten i sig själv, har den nog med sig själv.
Människa? Det spelar mindre roll. På samma sätt som en kroppsställning, en ljuspunkt, ett fall i tyget kan mana fram associationer till historiska och idémässiga symboler skapar de intryck av fågel, insekt, människa eller något helt universellt, som förmodligen har med livet självt att göra.
Det är absorberande, kräver egentligen en enda sak: närvaro.
Scen: Atalante, Göteborg
Koreografi: Carmen Olsson
Dans: Carmen Olsson och Simon Kriisin
Musik: Harald Svensson
Scenografi och kostym: Zeppa
Ljus: Ida Gustafsson och Viktor Wendin
Föreställningen ges på Atalante även på söndag 1 december.
Mer om Carmen: carmenolsson.com
