Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Systrarna Ines och Emelie (Alicia Vikander och Eva Green) reser till ett mystiskt hotell i de schweiziska skogarna, där de tillsammans upplever en dramatisk vecka, i Lisa Langseths film ”Euphoria”. Pressbild.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Filmrecension: Euphoria

Alicia Vikander debuterar som filmproducent med det europeiska dramat ”Euphoria”, regisserat av svenska Lisa Langseth. Det är en sinnligt vacker film som inte når hela vägen fram.

När Alicia Vikander fick ta emot ett pris för sin filmgärning på årets upplaga av Göteborgs filmfestival höll hon ett gripande tal om systerskap i filmbranschen. Om hur hon plötsligt insåg att hon hade gjort fyra huvudroller på film, utan att en enda gång ha gjort en scen mot en annan kvinna. Det var dags för en förändring.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

”Euphoria” är Vikanders eget bidrag till den förändringen. Filmen är den första som har producerats av hennes bolag Vikarious Film, med en kvinnlig regissör och manusförfattare – hennes återkommande samarbetspartner Lisa Langseth – och fullt fokus på kvinnliga rollfigurer.

Alicia Vikander och Eva Green spelar systrarna Ines och Emelie som återses efter att inte ha pratat med varandra på åratal. Ines är hård och kylig, Emelie är mjuk och ömtålig, och båda är djupt kritiska till den andras livsval.

Men så lyckas Emelie övertala Ines att de ska göra en resa tillsammans, till något hon kallar ”världens vackraste plats” – ett slags spa mitt i de schweiziska skogarna. Inte förrän de är på plats berättar Emelie att hon är döende, och att den ståtliga herrgården med sin förtrollande trädgård är en dödshjälpsklinik för den som har råd att betala för en perfekt avslutning på livet.

Det råder inga tvivel om att ”Euphoria” är ett verk av en skicklig filmskapare. Det finns något djupt sinnligt i hur Langseth skildrar den här märkliga platsen – skogens knarrande och prassel, ljuset som silar genom lövverket, samspelet mellan trädgårdens tämjda och vilda former. Det är ett grönt paradis som också ruvar på ett påtagligt obehag.

Det vimlar av drivna skådespelare i filmen, från Vikander och Green till den alltid briljanta Charlotte Rampling i rollen som Emelies ”ledsagare”. Här finns också en del skarpa iakttagelser av mänskligt beteende, som det absurda i att samla en grupp disparata individer som alla får iscensätta sin egen version av den perfekta döden.

Ändå är det något i filmen som gör att den inte riktigt förmår engagera – en tunn hinna mellan oss i publiken och känslorna som skådespelarna försöker förmedla. Kanske är det all god smak, att systrarna klär sig så monokromt och stilfullt att vi inte riktigt kan sjunka in historien. Kanske är det Langseths kliv från svenska till engelska som gör att dialogen kantrar mot det högtravande med repliker som ”you've lived your life in floods of tears”. Resultatet är en vacker film som inte riktigt känns.