Filmrecension: Lyckligare kan ingen vara

Ok, det finns en (1) riktigt rolig scen i den här filmen. Den inträffar när en pojklagstränare med landslagskomplex gravallvarligt peppar sina kids genom att högläsa Karin Boyes "I rörelse". Dikten börjar med de klassiska raderna "den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst". Förutom att det är kul levererat av Christopher Wagelin, går raderna också att applicera på filmen i stort. Men det är ingen positiv spaning ty proppmättare rulle är det svårt att hitta.

Helt ogenerat har man snott uppläggen från moderna klassiker som "Love actually" (folk i olika åldrar söker kärleken och sedan korsas deras öden), "Notting Hill" (vanlig kille blir kär i internationellt känd skådespelerska) och "Fyra bröllop och en begravning" (några blir ihop, någon dör).

Regissören Staffan Lindberg har, ofta tillsammans med David Hellenius och Peter Magnusson, gjort några helt ok komedier med "En gång i Phuket" som självklar höjdpunkt. Det brukar vara lättsamt, färgglatt och kul och inget fel i det. Så vad är då problemet nu då? Får man inte sno av de bästa? Jo, givetvis, men att göra det så här slarvigt, att inte vara lite mer törstig utan nöja sig med korpenstandard i stället för att sikta på åtminstone division 1, det är att verkligen underprestera.

"Lyckligare kan ingen vara" ser ut och känns ungefär som ett välpudrat och genomsponsrat livsstilsprogram i en kommersiell tv-kanal, där det enda som sticker ut är ett par (väntat) syrliga Kjell Bergqvist-repliker. Ess som Helena af Sandeberg och Sanna Sundqvist slarvas bort och de olika trådarna är antingen för hårt snuttifierade eller bara för konstlade för att engagera.

Ett exempel: Två vuxna, attraktiva singlar träffas på krogen och tycke uppstår. De är ett okomplicerat telefonnummerbyte ifrån att påbörja sitt nya förhållande när hon i stället förvandlas till en psykopat och 1) låtsas att hon inte har körkort för att 2) kunna bli elev på hans körskola och 3) övningsköra riktigt dåligt för att de ska få mycket tid ihop. Jisses. Nog för att en konstruerad komplikation är en viktig del i den här genren men det här är varken särskilt kul eller romantiskt.

Det blir aldrig uselt dåligt – och Mariatorget i Stockholm har aldrig sett så glamouröst ut – men det lyfter inte heller. Oändligt är vårt stora äventyr, skrev Karin Boye i sin dikt. Den känslan är långt borta i årets svenska julfilm.

Miranda Sigander

TT